ARTIKEL MCM zigenare, utkast 2008

På väg mot äventyret. Äventyret som ligger bortom de colorerade resebrochyrernas turistkåta rubriker, vilka alla och på sedvanligt sätt, utlovar sensationer till facila priser. Äntligen på väg mot en upplevelse som aldrig sneglat på vår tids alla polychroma och framtunga äventyrsland i plast med fejkade farligheter i låtsasvärldar.

225 x 16 bak, 175 x 14 fram och på rull mot den färgsprakande zigenarfestivalen i Saintes Maries de la Mer i Camargue, dit zigenare från hela Europa reser varje år för att deltaga i sin egen traditionsstinna och mytomspunna pilgrimsresa, vilken avslutas med en ordentlig tredagars brakfest, all included!!

Kan inte låta bli och tänka på en av min ungdoms hjältar som 1963 i en enda mening vid Lincoln Memorial i Washington D.C. gav ett uttryck åt en hel efterkrigsgeneration, “I have a dream …”

Alla har vi drömmar. Zigenarna har sin dröm. En dröm om friheten att ständigt vara på väg i riket mellan soluppgång och solnedgång och dessutom på bra och inbjudande vägar att färdas på. Det kanske är därför som dessa människor numera så politiskt korrekt kallas för “Travellers”. Personligen tycker jag Zigenare låter bättre. Farligare på något sätt. Ett välbehövligt hot mot det etablerade och välordnade lagom-Sverige. Känner mig själv som en zigenare när jag nu har framhjulet riktat mot den lilla camargesiska byn Saintes de Maries de la Mer vid havet i södra Provence och tre dagars zigenarmusik, lägereldar, passion och drama.

Tänker tyst för mig själv, ”att Gud helt säkert hade hojåkare i tankarna när han skapade vägnätet i den här delen av världen. Hade han i samma veva fått sin vilja fram hade han säkert även döpt Jesus till Harley, -Davids Son när han ändå var i farten.

Det finns ögonblick i varje bikers liv när tiden liksom stannar till och håller andan. Allt ovidkommande upphör att finnas. Det finns inget av omvärldens störande krafs som pockar på uppmärksamhet. Det enda som existerar i det ögonblicket är bara just nu. Jag befinner mig just nu i ett sådant ögonblick, och då är det bara hon och jag. Jag och min gamla Softtail Custom från det sena 80-talet.

Den ärrade gamla damen har genomgått en del ansiktlyftningar under åren, vilken började med rake och strech hos ute hos Sofia Hogs under överinseende av den inte helt okände Owe Brandt från Owelution i Stockholm. Sedan dess har åren rullat på och Evotwinnen mullrar fortfarande så där fetdjupt och rytmiskt mellan benen som det skall göra genom ett par Vance & Hines Long Shots. Ljudet bara inte hörs, det känns genom hela ryggraden innan det slutligen når svålen där nackhåret lustfyllt kommenderats i stram givakt som på ett parningssuget vildsvin. ... Det kanske är därför H.D. sägs har patenterat ljudet. Ibland kan man ju fundera över de bakomliggande bevekelsegrunderna till alla bolagsbeslut som tas.

Varför beslutar man sig för att bli biker? Det måste sitta i generna. Typ 40% zigenare, 40% äventyrare, 10% rebell, 10% bra omdöme.

För egen del började det med att jag allt oftare hängde på Kafé Cupido på Roslagsgatan. Haket som kallades för Kupan av de mest initierade drevs av en barsk kvinna, som även gick under namnet Morsan. Hon styrde syltan med kärleksfull auktoritet blandad med tidsenlig förståelse för den motorburna ungdomens dåtida krav på ett bra hang-out. Det gjorde att lokalen blev hemvist för 70-talets mest namnkunniga stockholms-rebeller såsom Gamen, Gringo, Chicko, Hubbe, Rogge, Stumpen och Rita.

Rita var en cool brud. Det sades att hon vid behov hade användbara kontakter hos Hells Angels. Ett starkt minne av Rita var dock att hon vid något tillfälle ville att vi skulle dra en repa till Vaxholm. Lagom avstånd från sta’n, hygglig korvmoj på ångbåtskajen och fin retur hem över Resarö. Hon styrde en fin ”pannabestyckad”chopper och jag en 650 Benelli, en italiensk fjollmoppe med hög töntfaktor. Precis så kändes min båge, i varje fall i Rita’s sällskap.Vi kom aldrig till Vaxholm. Vi hamnade i Norrtälje. Jag kom hem två dagar senare med brakångest, men med några kroppsliga erfarenheter rikare.

Tillbaka till verkligheten. Egentligen är jag inte alls ensam på den här resan genom Frankrike. Vi är faktiskt ett bra litet gäng av gamla och relativt nyfrälsta bikers som är på rull tillsammans.

Packet går under namnet Lazy Bastards och består av ett tiotal lagom slitna och kontorsärrade äventyrare vilka har några gemensamma nämnare.

Vi är en bit över 50+
Vi disponerar vår egen tid
Helgen börjar alltid på Onsdag. Måndagar flexar vi och på Tisdagen har vi kompledigt.
Vår kalender innehåller ca. 98,5% röda dagar.
Vi lever i den klassiska devisen att resan faktiskt är målet. (av en händelse snott av MCM ) , men också enligt mottot "nihile agere est" vilket ungefär betyder att "det är skönt att vila efter att ha gjort ingenting"

Innan vi nu har anlänt till södra Provence har vi fått drygt 300 mil i baken vilket i sig på något sätt känns som en prestation stående på egna meriter.

Den i sammanhanget oortodoxa Mikunin slurpar soppa med samma välbehag som min katt lapar mjölk.

Andrews-kammen, vilken har skapat nytt och vällustigt rappt liv i den tidigare ständigt morgontrötte original-Evon, svarar piggt på tilltal när den beordras högre arbetstakt.

Transkedjan Bla, bla, bla ....

To be continued ...