DEBATTARTIKEL SvD 2005

Varför är Jesu liv ett hot kyrkan?

Till dags dato har det väl skrivits flera spaltmil i svensk press om Dan Browns bestseller Da Vinci koden. Trots detta verkar inte intresset för bokens konspirativa huvudtema ha svalnat, snarare tvärtom. Boken har inte bara väckt stor debatt i olika läger, den verkar snarare ha blivit något av en ögonöppnare för många människor. Kan det verkligen vara sant …? Finns det en möjlighet att …?

Utan tvekan är bokens övergripande story och persongalleri en fiction, men det rika och detaljerade bakgrundmaterialet , vilken utgör delar av bokens grundpelare, är så intressant att det borde vara värt ett närmare studium.

Sagt och gjort jag begav mig i sällskap med Gert Lilja, en svensk frilansjournalist, till ort och ställe för ”kodens” källflöde för att få mer kött på benen i hela frågan. Tanken var dessutom att vår resa skulle mynna ut i ett antal artiklar och resereportage. Området för vårt besök i ”kodlandet” kom att innefatta Carcassonne, Razes, Quillan, Rennes-le Bain, Rennes-le-Chateau, Montesegur och Blanchefort, vilka alla är orter i Languedoc i södra Frankrike. Där i dalgångarna vid foten av Pyreneerna skulle saker komma att uppenbara sig för oss som vi inte ens i vår vildaste fantasi kunde ha anat.

De erfarenheter vi drog av vår vistelse i området, och på det sätt bakgrunden till Da Vinci koden framställts i media visar med eftertryck att frågan är långt mer komplex och mångfacetterad än vad som tidigare kanske beskrivits.

Efter att ha läst Da Vinci koden gjorde vi såsom så många andra sannolikt också har gjort, vi plöjde Internet efter mer information. Opus Dei’s websida detaljstuderades, Tempelriddarnas websidor nagelfors, information om Prieure de Sion lämnades inte åt slumpen, bilder på Da Vincis målningar laddades ner för att verkligen få svart på vitt om det möjligen kunde stämma.

Sedan dess har det blivit en hylla med böcker och fetfyllda pärmar och mappar med anteckningar, kartor, skisser och annan diverse information från nätet.

Det var så vår egen resa efter lösningen på mysteriet bakom ”the sacred femenine” började.

Historiens täcke från Languedoc består av en tätt slagen väv av kulturer, traditioner och diametralt olika trosbekännelser från biblisk tid fram till våra dagar. Vi fann spår av Fenicier och Romare, Katarer, Visigoter, Tempelriddare och Saracener, fransk högadel med keltiskt påbrå och giriga små män från kyrkans avlägsna utposter, kung Salomons skatt och svekfulla nattliga allianser. Vi fann en dagsfärsk övertygelse om Maria Magdalenas tidiga närvaro och hennes sista viloplats i Baume, vi kände den merovingiska blodslinjens kvarvarande livskraft i landskapet genom krönikorna om kung Dagobert II och hans son Sigbert. Vi fann spår av en hemlighet väl bevarad under århundraden – i pergament, gravstenar, anagram, kodade texter, chiffer och konstföremål. Vad som uppenbarade sig var ett enormt geometriskt tempel, sträckande sig flera kilometer genom landskapet. En konstellation av femuddiga stjärnor, cirklar och hexagoner: en helig plats av stor betydelse och med enorma mått och proportioner.

Väl hemkommen från vår fantastiska resa ville jag källkontrollera en del uppgifter.
Ur en bok föll en noga hopvikt understreckare från av våra stora dagstidningar och jag fick ett spontant ryggskott av ilska.

Det finns få saker som gör mig så illa till mods som mötet med uppfattningar som, av egna och till synes dunkla skäl, hävdar ensamrätten till det man oblygt antyder vara absoluta sanningar.

När dessutom tonen i framställningen är lätt raljerande känner jag bara att jag får en störtflod av vatten på min kvarn.

Jag konstaterar vidare med viss dysterhet att det mesta som hitintills har skrivits, utifrån en esoterisk och religiös synvinkel, om Da Vinci koden är förvånansvärt styvmoderlig i sin hållning och på gränsen till föraktfull. Det blir än mer besvärande då man dessutom utger sig för att representera en objektiv analys baserad på fakta.

Efter att ha läst igenom ett antal av den senaste tidens skörd av debattinlägg blir jag än mer fundersam. När recensenter och skaror av tillförordnade tyckare dessutom presenteras som religions och kyrkohistoriker så blir jag inte mindre misstänksam.

Att de flesta vilka har någon bäring på historie- eller religionsfrågor är avvisande i sin hållning till de argument som förs fram i ämnet ”koden” i olika skrifter är deras absoluta rätt till uppfattning. Vad jag dock vänder mig mot är den okritiska och direkt avvisande ton mot alla möjligheter att det skulle kunna finnas ett korn av sanning i själva bakgrundshistorien. Jag menar bara, varför inte? Var finns den av historikerna så hyllade principen om källkritik?

Det slår mig plötsligt att det naturligtvis är en historikers mardröm, att eventuella nya rön och insikter skulle kunna innebära, att ett helt livsverk i ett slag skulle riskera att bli ifrågasatt och ställas på högkant. Tänk bara om hela grunden för ens informationsbas inte bara behövde revideras, utan helt och hållet skrivas om. Allt det du trodde på inte längre var information och kunskap in banco. Tala om tokångest.

En recensent gick så långt att han avfärdade ”koden” som ett falsarium. Det upplever jag som en överreaktion vilket mer känns som att boken har råtrampat på en hel sko med ömma tår. Om boken hade utgett sig för att vara en faktabok så hade naturligtvis epitetet falsarium kunnat vara på sin plats. Då nu bokens format är fiction / thriller så kan ju den knappast anklagas för att vara falsarium. Det ligger ju s.a.s. i formatets struktur att vara just det. Frågan kan tyckas semantisk men äger ändå sin viktighet. Debattören borde till att börja med artbestämma Da Vinci coden. Först därefter skulle hans argument kunna bli relevanta och tas på allvar.

Som religionshistoriker borde man ikläda sig den något ödmjukare attityden av att veta att historien och som den nedtecknats för framtida generationer att tolkas, alltför ofta visar sig vara en avsiktlig och noga övervägd lögn. Den är avsedd att alltefter rådande omständigheter och gällande ideologier hos den härskande ”eliten”, orientera människor i riktning mot noga, och i förväg, utvalda strategiska mål. Denna självutnämnda ”elit” är inget annat än ett samhälles manupilatorer. Jag brukar se historien som ett materiellt uttryck för myten vilken är en, av mänskligheten, medfödd mental struktur, och som sådan jämförbar med ingenting.

Den enda sättet att påvisa mytens existens är att känna igen den i sitt moment av materialisering, i sin inkarnation i de män och kvinnor som, vid passande tillfälle manifesterar den omedvetna impulsen hos mänskligheten, vilken feberaktigt söker sig själv.

Historien som den skrivits och dokumenterats, för att i vår tid återberättas, är i besvärande grad helt eller enbart baserad på primitiva värderingar. Alltför länge har de uppfattats som oförändringsbara, dogmatiska och fullständigt sterila av en omvärld vilken sökt andlig frihet.

Det värsta är att historien och på det sätt vi skriver den idag är baserad på samma likstela frånvaro av objektivitet och/eller försök till absolutitet.

När allt kommer omkring, består inte historien av svarta hål vilka vi efter bästa förmåga strävar mot att fylla?

Historien om självstympade uppfattningar och färgade historiebeskrivningar bär sitt eget dystra vittnesbörd.

Vi bör inte glömma bort att människor riskerade att bli brända på bål för inte så väldigt många hundra år sedan om man dristade sig till att torgföra uppfattningen att jorden var rund. Jorden var platt och där med basta. Körde man över horisontens kant väntade bara helvetets blåslampa. Kyrkan och kyrkans män satte ramarna för vår världsbild, ivrigt påhejade av samtidens vetenskapsmän som såg sig mer än gynnade av en positiv relation till kyrkan.

Glöm inte heller bort att det var vanligt förekommande under en tid att kvinnor anklagades för att vara häxor och att därigenom vara i maskopi med djävulen. De blev också brända på bål, - dömda av kyrkan och dess potentater.

I Guds namn dömer jag dig till döden …

Kyrkan dömer dig till döden om du motverkar dess värderingar och därigenom hotar dess egna snöda intressen. Läs gärna vidare om mordet på påven Johannes Paulus I så sent som 1973. Det är skrämmande läsning. Han blev bara drygt 30 dagar på sin post som påve innan han blev förgiftad av sina egna inom Vatikanens rigida murar. Han vågade ta ett ideologiskt avsteg från gällande praxis, och ifrågasätta kyrkan göranden och låtanden i ett flertal frågor.

Rekommenderad bok i ämnet är ”In Gods name av Jassop. Finns tillgänglig på pocket och är en smärtsam uppvisning i konsten att hantera dubbla bokföringar.

Är det inte anstötligt att den katolska kyrkan, ( läs. Vatikanen ), omger sig med en sådan till synes obeskrivlig och obegränsad prakt och lyx. Skall inte kyrkan verka för den lilla människan, Johannes Paulus I sökte verka för detta. Han talade om en fattig kyrka för de fattiga och små människorna, som inte behövde de guldinramade ritualerna i de praktfulla palatsmiljöerna för att nå Gud. Var inte också detta ett av Jesu starkaste budskap när han slängde ut växlingsmånglarna från templet när han såg att hans faders hus hade blivit förvandlat och förvanskat till oigenkännlighet. Det hade blivit hemvist åt mammons månglare och världsliga profitörer vilka nu utgjorde en ny och främmande skara av hyresgäster. Precis som Jesus reagerade i Jerusalem så såg Johannes Paulus I att pråligheten i katolska kyrkan i allmänhet och Vatikanstaten i synnerhet var i skarp kontrast till det ursprungliga kristna budskapet och blev därigenom motverkande sitt eget syfte. Han ville hellre ha en nära dialog med de vanliga människorna om livets små och stora frågor, - på människornas villkor. Han kände att den dåvarande katolska kyrkan redan sedan länge hade fjärmat sig från de stora skaror av trogna följeslagare som tidigare utgjort grundfundamentet i den katolska världen. Det var några av anledningarna till hans abrupta livsöde. Är det inte så att kyrkan skall verka för den som är beredd att skänka sin sista skärv för att få förlåtelsens sakrament, och förhoppningen om en senare viloplats i härligheten efter hädanfärden.

Är det inte anstötligt att den katolska kyrkan är en högaktiv och aggressiv aktör på ett flertal finansiella och varubaserade marknader? Vi vet idag att affärerna inte alltid sker genom egna bolag direkt ägda av Vatikanbanken, utan många gånger genom sinnrika system av bulvanbolag vilka i slutändan är kontrollerade av Vatikanen. Marknader som borde stå i skarp kontrast till det kristna budskapet om kärlek, tacksamhet och förlåtelse. Marknadsplatser som i vissa fall borde befinna sig i, för kyrkan, alltför dunkla gråzoner för att vara hälsosamma. Vad sägs om penningtvätt, vapenhandel, farmaceutbolag, droghandel, alkohol och tobaksindustri bara för att nämna ett fåtal intresseområden från det religiösa skymningslandet. Detta sker samtidigt som man genom olika dekret och policys söker påverkar vanliga människors vardag på ett sätt som skulle kunna benämnas som rent fascistoida. Varför skall t.ex. kvinnan göras till slav under den katolska kyrkans uppfattning om preventivmedel och aborter. Varför förföljs människor fortfarande för att det har trosuppfattningar som ligger vid sidan av den katolska kyrkans dekret. Detta sker idag 2005 i motbjudande omfattning på sina ställen i den tredje världen., -den katolska kyrkans nya upptagningsområde. Är detta inte ett absurt förhållande.

Är det inte anstötligt att katolska sex-anorektiker söker stilla sina lustar och sjuka androgyna drömmar med små korgossar därför att den katolska tron har fastslagit att kyrkans män inte får ha någon sexuell kontakt med kvinnor. Vad är det för en perverterad och självstympad livssyn som förnekar denna optimala livsprocess. Den process som ligger själva livet och därigenom Guds budskap närmast. Jo, den kommer från de som utger sig för att vara livets och sakramentens budbärare. Är det inte så man skäms över att vara människa. Är det inte så att man är beredd att citera Fritjof Nilsson ”Piraten” i hans bok ”Bock i Örtagård”, när huvudpersonen stupfull ramlar baklänges i rosenrabatten och utbrister, ”satans sumprunkare”.

Är det inte anstötligt att kvinnan är den som religionen har svårast att hantera. Redan år 55 skriver Paulus i sitt första brev ( N.T. 14:34 ) riktat till församlingen i Korint att ”kvinna tige i församlingen”. Alltså redan så tidigt som drygt femtio år efter det att Jesus korsfästes började religionens kvinnosyn att spåra ur.
’
Det finns fler exempel på kyrkans märkliga relation till kvinnan som är från ett ännu tidigare datum.

Den s.k. sista smörjelsen i Betania, där Maria Magdalena smörjer Jesu huvud och fötter med parfymerad olja, innan sista måltiden är säkert en av de viktigaste händelserna i Jesu liv. Dessutom i sina ord till lärjungarna, som alltid var mer eller mindre fientligt inställda till kvinnans nycker, säger han att denna kvinna faktiskt ”gjorde vad hon måste göra” och tillägger även enligt Markus 14: 9 ” Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse”

Det här är ett erkännande av en okänd maktsfär som Maria äger vilken inte verkar vara i rimlig proportion till, och det är vad lärjungarna uppenbarligen tyckte, en gest som skulle kunna passera som enbart kvinnlig fåfänga. Uttalandet understryker vikten Jesus gav Maria Magdalena i sina egna ord.

Varför är då Maria Magdalena förvisad till en sådan obetydlig roll i den evangeliska traditionen genom revidering och korrigering av kyrkans män. Skäms det kristna prästerskapet över att vara skyldig en kvinna så mycket?

Jag kan inte hindra mig själv från att fråga: Vad har kyrkan gjort till minne av Jesu ord? Finns det inte någonting i detta som fortfarande ligger outforskat? Och skulle inte detta någonting kunna bli till ett helgat skäl för inrättandet av ett speciellt kvinnligt ”kyrkligt ministerium” av profetisk natur. Jag är övertygad om att Jesus själv skulle ha erkänt och föreslagit detta nya för kvinnan att vara en verksam partner inom kyrkan. Vilken unik ställning kvinnan skulle upprätthålla i självaste hjärtat av kyrkan, om så blev fallet.

Frågan har helt sannolikt varit på tal. Vågar vi tro att diskussionens vågor har gått höga bakom lyckta dörrar, och att en och annan biskopshatt har hamnat ordentligt på sniskan.?

I Renne le Chateu såg vi spår på att Abbé Sauniere svarat på den frågan på sitt eget sätt.


Fönstret ovanför altaret i kyrkan i Rennes-le-Chateau. BILD

Abbé Sauniere bejakade helhjärtat Maria Magdalenas stora betydelse för den kristna tron. När han på egen bekostnad lät totalrenovera kyrkan i Rennes-le-Chateau gav han det heligt femenina en stor plats i utsmyckningen.

Notera glorian runt Maria Magdalenas huvud där hon finns avbildad på kyrkans stora altarfönster, smörjande Jesu fötter med olja. Den allmänna uppfattningen är att denna sista smörjelse kunde bara ha blivit utförd av en präst, -eller prästinna. Glorian antyder att hon var helig och i paritet med Jesus själv.

I Da Vinci koden antyds att den heliga graalen inte är den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet under den sista måltiden, utan förmodligen står för sang real, alltså det kungliga blodet. Denna teori förs fram av ett flertal oberoende och högst trovärdiga och ledande debattörer i ämnet. Att dock både Jesus och Maria skulle vara av kungligt blod enligt definitionen ättlingar till ett kungahus, får väl idag anses som bevisat. Jesus kom från Davids Hus medan Maria Magdalena hade sina rötter i Salomons Hus. Dessutom var det väl så att det ”kungliga” i blodet i detta sammanhang sannolikt var relaterat till betydelsen att Jesus och Maria Magdalena ansågs vara av kungligt prästerskap.

Prästerna, tätt följda av medeltidens filosofer, vilka alla stod i tät beroendeställning till kyrkan, bara rättfärdigade och kodifierade hatet mot kvinnan. Ett hat som faktiskt bara kom ut ur rädsla för kvinnan, vilket till slut kom att ta sig helt vansinniga proportioner. Vad som är bortom allt tvivel är att kyrkliga teoretikerna i allt de företog sig så var de slavar under den famösa versen i skapelseberättelsen efter Syndafallet när Gud säger till Eva: ”Din åtrå kommer att dra dig till en man, och han skall herraväldet över dig.”

Är det möjligen så att kvinnan i historien är det största hotet mot den kristna tron och därigenom kristendomen såsom kontirnuerlig vinstgivande produkt för ”moder”bolaget i.e. kyrkan. Enligt den kristna tron är Jesus en produkt av jungfrufödsel och därigenom tillkommen på helig väg. För kristendomen var, och är, det av avgörande betydelse att Jesus var, är och förblir helig, och väl upphöjd över mänsklighetens vardagliga grottekvarn och jämrande gytter. Att Jesus skulle ha hemfallit åt så jordiska ting som kvinnokontakt med lustfylld och bejakande erotik, med därpå följande avkomma som tänkbar följd, gjordes av kyrkan till en fullständigt otänkbar tanke. Om det otänkbara ändå skulle visa sig tänkbart så måste kyrkan på alla sätt, även om de måste tillgripa våld, förneka alla samband och med kraft och målmedvetenhet hävda motsatsen. Skulle det dock visa sig att Jesus hade avlat barn under sitt korta liv på jorden, och att blodslinjen dessutom fortfarande är livskraftig, kan man knappast tänka sig ett större hot mot kyrkan och dess väl omhuldade, och av sekretess omgärdat budskap.

Bland alla andra sinnessvaga påståenden så finns det väl ändå några som står högst på prispallen över sakrala idiotier. Här kommer de två vinnande förslagen.

Jesus föddes genom jungfrufödsel. Det är väl för guds skull ingen person idag som vid sina sinnens fulla bruk, kan hävda att någon endaste levande människa på denna planet kan ha fötts utan att först gå igenom den biologiskt tillblivelseprocessen. Detta inkluderar den uppenbart kätterska sexualakten och hela baletten. Hallå alla förvirrade själar, tro det eller ej, men Kejsaren har faktiskt varit naken hela tiden!

Kvinnan skapades av en manlig benknota. Tänk att man än idag fortfarande vidhåller detta påstående med bibehållen heder. Föreställningen måste väl ändå vara på toppen av alla osannolikheter. Att hävda kvinnan blev till genom ett av Adams revben måste få ett svenskt ”mentalsjukhus” att framstå som ett Parthenon befolkat av snillen.

Sedan urminnes tider har den kristna tron drivit denna kvinnofientliga tes in absurdum.
Har Jesus själv eller någon annan profet för den delen i några av sina handlingar, uttalanden eller skrifter haft något emot kvinnor i något som helst sammanhang? Svaret är snarare tvärt om. Varför har då kyrkan det? Varför har kyrkan sedan sin begynnelse raderat ut kvinnan från kartan?

Kyrkans egen rädsla har under historiens gång nått högst besynnerliga höjder. För att inte tappa momentum i korsfästelsens och uppståndelsens efterbörd, bestämde man sig för att göra Maria från Magdala till hora. Från och med då blev hon till en förtappad och löpsk hynda. En marginaliserad person, en persona non grata. En dömd själ som man till slut hoppades skulle komma att ruttna bort i de historiska annalerna.

Hur var det då med den andra Maria, Lazarus syster? Hade inte Jesus lite kuckel med henne också efter det att zeloterna försökte dödade stackars Lazarus för att han var ett levande bevis på Jesus ”mirakel”? Var det hon som senare bar Jesu barn eller var det bägge Mariorna som gjorde det? Vem vet?

Berättar inte legenden vidare att Maria Magdalena, relativt snart efter den s.k. uppståndelsen, tillsammans med Lazarus och dennes fru samt ytterligare en person flydde från Palestina i en båt utan åror och utan roder. Under en längre tid var de offer för Medelhavets vindar och vågor innan man så småningom strandade på sydfranska kusten vid Provence. Därifrån vandrade Maria Magdalena västerut, och hamnade efter några år slutligen i den lilla staden Baume i Occitanien, landet mellan Medelhavet och Atlanten där hon också sägs vara begraven.


Som grädde på moset hävdar kyrkan dessutom att man bara kan nå Jesus budskap och Guds härlighet och rikedom genom, just det – kyrkan och den rigida religiösa tolkning vilken kyrkan har fastslagit. När det periodvis passar sig att justera budskapet, cementerar man om med nya religiösa armeringsjärn. Man har s.a.s. försäkrat sig om full copyright till produkten tillika alla dess immateriella värden för all evinnerlig tid. Amen.

Kyrkan anser naturligtvis att man har lagt ner mycket tid, ambition och pengar på att skapa och marknadsföra sin produkt för att få den dit den är idag. Du skall inte göra dig något besvär med att söka din tro på annat håll. Gör du det gör du dig skyldig till en oreparabel handling, som dessutom försätter dig i en sådan skuldsituation att inte ens en hel kista med avlatsbrev kan befria dig. Det enda du kan påvänta dig är en reprimand från Gud som heter duga, exekverad av tjänstgörande ordningsmän inom kyrkligheten.

Alla kommer väl ihåg Ma Oftedal, den färgstarka svenska kvinnliga prästen som vågade ifrågasätta, och som sökte finna svar på obesvarade livsfrågor inom shamanismen. Ni minns väl hur hon blev utesluten ur svenska kyrkan för att sedan på nåder tas tillbaka i den kyrkliga gemenskapen efter ordentlig avbön från det som kyrkan definierade som ”praktiserande av hedendom”.

Är det det som kallas för religionsfrihet och kristen tolerans?

Är den evigt långa kvinnoprästdebatten ett annat prov på kristen tolerans och vid livssyn?

Är de homosexuellas möjlighet till att utöva biskopsämbetet utan uppslitande förtalskampanjer ett prov på tolerans och förståelse för livets mångfald?

Nya Testamente skrevs i sin första version mellan åren 50 - 100 efter Kristus. Hur många gånger har inte bibeln reviderats sedan dess för att passa sin samtids styrande elit. Man kallar revideringarna lite oskyldigt för nya översättningar. Vad det i själva verket är, är en anpassning till sin samtids politiska och ekonomiska läge. Genom bibelns dekret har människor i alla tider blivit intellektuellt lobotomerade och hållits ”på mattan” i ett järngrepp. Kyrkan har verkat och verkar fortfarande genom okontrollerad makt och girighet. Dess främsta maktredskap heter rädsla. Verktyget är paradoxalt nog också dess värsta fiende, vilket i en framtid helt sannolikt kommer att bringa det på fall. Människan kommer till sist att bryta sig loss från kyrkans maktsfär och skapa sig sitt eget trossystem baserat på helt nya värderingar. Värderingar som sannolikt kommer att vara mer baserade på och relaterade till den högre mentala energinivå som vi nu befinner oss på.

Man kan reflektera en stund över det faktum att det vid tiden för bibelns tillkomst fanns cirka 400 evangelister att tillgå. Endast 4 av dessa valde man ut, vilka senare skulle komma att utgöra kärnan i budskapet om Jesu liv och Guds rike i bibeln. Varför just dessa fyra? Var deras tidiga vittnesbörd i bekvämlig samstämmighet med de styrandes uppfattning och egenintresse? Naturligtvis frågor som aldrig kommer att få sitt svar så länge som vi inte får full tillgång till det totala källmaterialet. Det finns de som hävdar att Vatikanen i sitt förvar, långt ifrån offentlighetens ljus, i sin ägo har mycket av det material som skulle kunna kasta ljus över de skuggor som katolska kyrkan anser som besvärande och direkt farligt för den egna verksamheten.

Under historiens gång har olika trosuppfattningar förnekat kristendomens världsbild.

T.ex. Katarerna (de rena) enligt vars tro jungfrufödseln inte existerade. Den bland många andra diskrepanser i trosuppfattningen mellan dem och katolska kyrkan blev slutligen Katarernas fall 1244.

År 1208 började den katolska kyrkan att sova besvärande oroligt på nätterna. Påven vred sig som masken på en krok i sina försök att mana fjärran undersåtar i avlägsna regioner till religiös lydnad. Efter det att den slutliga bannbullan trätt i kraft samma år manade påve Innocentius III till korståg mot ett land befolkat av troende kristna bröder och systrar. Området hade sedan länge ansetts vara en kättersk varböld på den katolska kyrkokroppen. Katarerna vilken var den nya fienden blev personifierad till Raymond VI, greve av Toulouse, en av de största kristna prinsarna västerut från Rom räknat. Han var dessutom härskare över alla territorierna i södra Frankrike där man pratade langue d’oc (nära språkrelation till keltiskan) vilket bar samlingsnamnet Occitanien. Så började det Albigenisiska korståget vilket kulminerade 1244 med den blodiga massakern på Katarerna i bergsfortet vid Montsegur.

Korståget mot kättarna var katolska kyrkans svar på den snabbt växande alternativa kristna religionen i själva hjärtområdet av den traditionella kristendomen. Katarerna ( eller ”de rena” som de kallade sig) var starka motståndare till de flesta ideologiska och teologiska teser vilka hade Rom som avsändare. Med vårt moderna synsätt på trosfrågor som bakgrund så hade Katarerna en långt framskriden uppfattning om alltet som omger oss och vilka energier som påverkar oss. I vissa fall gränsade denna nu utdöda religion till mysticismen. Vissa likheter mellan Katarernas religion och andra religioner är påfallande och står främst att finna hos bl.a. Gnostikerna och inom Hinduismen.

Katariska kättare föses ut av
Tempelriddare för avrättning BILD


Sprängkraften i Katarernas trosuppfattning låg främst i medvetenheten hos folket från Languedoc av att tillhöra en tro som inte på något sätt delade katolicismens synsätt i viktiga och avgörande frågor. Man hävdade dessutom att den form av kristet budskap man själv vördade var betydligt äldre än katolska kyrkan själv med vissa rötter i den bysantinska läran medan andra grundfundament låg än längre bort. Från början visade detta religionskrig upp alla karaktäristiska signum på att vara en nationell motståndsrörelse. Mot slutet var det inte bara en fråga om överlevnaden av Katarernas tro som stod på spel, utan också självständigheten för Langledoc som en autonom och fristående del av Frankrike.

Det som följde kom att bli till historien om den stora massakern vid Montségur

För dig som vill läsa mer om denna spännande period rekommenderas boken Massacre at Montségur av Zoé Oldenbourg. Boken innehåller inte en enda tråkig sida. Det är en klassisk studie av en av medeltidens mörkaste episoder och kan inte bli nog rekommenderad som källa för den vetgirige.

En del av de ämnen som vi har berört i den här debattartikeln kommer mer i detalj att beskrivas i en serie fristående artiklar.

Du kommer att läsa om hemligheten på Rennes le Chateau. Vi vill redovisa bakgrunden, upptakten och genomförandet av massakern på Katarerna i Montesegur. Du kommer att stifta bekantskap med den bisarre prästen Berenger Sauniere. Över alltihopa kommer du att finna en gemensam nämnare som heter Maria Magdalena eller mer korrekt Maria från Magdala.

Till sist ett kryptiskt meddelande att fundera över vilket finns inristat i en gravsten på kyrkogården i Rennes-le-Chateau: ”Glöm inte att vägen som bär uppför också bär nedför.”



SLUT TEXT