KATARERNA och den stora massakern i MONTSEGUR.2005

Berättelsen om Albigenserna eller Katarerna vilket de också kallades, för tankarna en bok jag nyligen läst av Evert Taube. Boken heter Vallfart och är förmodligen en av de få böcker jag skulle ta med mig om jag hamnade på en öde ö. Den handlar om Evert Taubes resor i Occitanien vilket mer poetiskt även kallas för Trubadurernas land, varifrån han bl.a. berättar om den levande sången och poesin ur ett historiskt perspektiv. Staden Carcassonne i södra Frankrike utgjorde i stort sätt det forna Occitaniens geografiska medelpunkt. Carcassonne var också en av huvudstäderna för den nu utdöda folkgruppen Albigenserna eller Katarerna som de också har kommit att kallas.

Albigensernas samfund var, med medeltida mått mätt, i grunden en väldig uppslutning kring katarernas (de renas) grekiska gnosticism i samverkan med kristendomen. Den var hård i sin kritik mot katolska kyrkan och på det perverterade sätt som man ansåg att de påvliga prästerna levde sina syndiga liv. Deras trosuppfattningen spreds över stora delar av västerlandet och blev till slut ett hot mot påvens och den katolska maktapparatens hela sekulariserade värld.

Nu gällde för den dåvarande påven Innocentius III att attackera rörelsen i själva hjärtat, vilket var nuvarande Roussillon / Languedoc Sydfrankrike. År 1208 manar han till korståg mot albigenserna

I inledningen beskriver Evert, med den typiskt Taubska kärleken till ordets inneboende färg, klang och valör, sin resa i ett landskap späckat och välmarinerat av kultur och historia.. Man riktigt känner styrkan i orden var och en för sig, levande på egna meriter, men också då de blir hopsatta i en perfekt och målande harmoni.

Jag tar mig friheten att fritt citera och hämta inspiration ur en del av hans inledning. Jag vill hoppas att han ger mig sitt tillstånd därtill, sittande i sin himmel. Om inte annat så för den goda saken skull.

Varifrån hämtade Katarerna sitt ärende till civilisationen? Var hämtade de sina ideal, det formspråk, den lätthet och flykt som gradvis blev till en ny andlighet vilken till viss del befriade den tidigare historien från gamla attityder, och bar den högt över det tidigare blodbesudlade Europas historia.

Hur kom Katarerna att bli den folkgrupp vilka i det medeltida Europa inom en dryg mansålder både han födas, blomstra för att sedan dö de tragiskaste av alla dödar, -den totala massakerns.

Varför offrades just de som bara hyllade friheten, kulturen, renlevnaden, skönheten, musiken, glädjen, de väldiga rikedomarna, kärleksdomstolarna, hygienen, den orientaliska lyxen hos ridderskapet och borgarna. Var det verkligen dessa egenskaper som skrämde påven från vettet?

Kärleksdomstolarna. Då kärleken var en av grundfundamenten i Katarernas religiösa uppfattning var också ett brott mot kärleken ett alvarligt brott, vilket bestraffades med eftertryck. Därav förekomsten av Kärleksdomstolar.

Vem ingav dem bl.a. att kvinnan hade en själ, en särskild visdom, en hjärtats moral, ett stort behov av anständighet?

Den nya ”kätterska” religionen, vilken av sin samtid delvis uppfattades som betydligt ljusare i sitt budskap än den dominerande katolska, uttalade inför en häpen samtid att tillvarons mening och mål måste sökas i och uppstå ur en djup kärlek. Denna kärlek måste vara fullkomligt osjälvisk, försakande, tålmodig och ödmjuk.

Den nya synen på kvinnan gjorde henne till härskarinna. I verkligheten uppstår i och med denna underkastelse ett själens och hjärtats feodalväsen. Den enskilde kataren inträder nu i samma lydnadsförhållande till kvinnan som vasallen till sin furste.

Den katargiska religionen ger inte uttryck för att det samtida samhället skulle ha varit ett matriarkat. Tvärtom det var fortfarande i allra högsta grad fortfarande ett patriarkat men med en helt ny relation till kvinnan. Den ”nya kvinnligheten” eller den förändrade synen på kvinnan handlar nog bara om något så enkelt som en ny energimässigt balanserad syn på livet i ett helhetsperspektiv.

Man skall heller inte förledas att tro att kartegen genom denna nya kvinnosyn blev en slav, toffel eller ”hemmaman” under ett kvinnodominerat samhälle. Samme karteg var allt annat än beskedlig när han möttes av en vrång värld. Hans svärd var fortfarande lika vasst och lika fruktat som vilket annat medeltida vapen av bästa märke.

Delar av katarernas ”kätterska” tro blev behagfullt anrättad genom att sätta nya ord till gammal musik. Därigenom riskerade man inte att förlora historiens perspektiv och därigenom essensen i de sedan lång tid nedärvda samtida uppfattningarna.

Det nya religiösa språket och ritualerna blev till ljus för den medeltida ungdomen. Det var en ungdom som genom korstågen fått orientaliska inslag i sin klädsel, mera lust till sagor och dans i det gröna och som badade tillsammans, ungherrar och ungmör i rituella ångbad som Saracener.

Historien om Kartarerna beskriver en brytning från den strikt dogmatiska katolska kyrkan. I tidernas begynnelse hade både den katolska och den av Katarerna omhuldade tron emanerat från Bysantinen vilken i sin tur hade hämtat sina rötter från bl.a. Hinduismen. Katarerna ville i sin nygamla uppfattning om bl.a.världsalltet, dualismen och det heligt feminina återkoppla till den bysantinska läran, där man sade sig fortfarande ha en stor del av sina religiösa rötter.

Detta blev deras öde och slutligen en evig skamfläck på den europeiska historiekartan. Det var Europas första folkmord. Massakern på Katarerna. Genom totalitär makthunger och absolut girighet, iscensatt och genomförd av den katolska kyrkan och deras underhuggare, krossades att budskap om kärlek. Korståget mot Katarerna har av historieskrivare kommit att beskrivas i sin bestialitet som ett mordtåg vilket i flera avseenden överträffar det hitlerska Tyskland.

Alltnog

År 1208 började den katolska kyrkan att sova besvärande oroligt på nätterna. Påven vred sig som masken på en krok i sina försök att mana fjärran undersåtar i avlägsna regioner till religiös lydnad. Efter det att den slutliga bannbullan trätt i kraft samma år manade påve Innocentius III till korståg mot ett land befolkat av troende kristna bröder och systrar. Området hade sedan länge ansetts vara en kättersk varböld på den katolska kyrkokroppen. Katarerna vilken var den nya fienden blev personifierad till Raymond VI, greve av Toulouse, en av de största kristna prinsarna västerut från Rom räknat. Han var dessutom härskare över alla territorierna i södra Frankrike där man pratade langue d’oc (nära språkrelation till keltiskan) vilket bar samlingsnamnet Occitanien. För att göra hela situationen än mer komplicerad så var Raymond VI också svåger med både kungen av England och kungen av Aragonien. Så började det Albigenisiska korståget vilket kulminerade 1244 med den blodiga massakern på Katarerna i bergsfortet vid Montsegur.

Korståget mot kättarna var katolska kyrkans svar på den snabbt växande alternativa kristna religionen i själva hjärtområdet av den traditionella kristendomen. Katarerna ( eller ”de rena” som de kallade sig) var starka motståndare till de flesta ideologier vilka hade Rom som avsändare. Med vårt moderna synsätt på trosfrågor som bakgrund så hade Katarerna en långt framskriden uppfattning om alltet som omger oss och vilka energier som påverkar oss. I vissa fall gränsade denna nu utdöda religion till mysticismen. Vissa likheter mellan Katarernas religion och andra religioner är påfallande och står främst att finna hos bl.a. Gnostikerna och inom Hinduismen.

Sprängkraften i Katarernas trosuppfattning låg främst i medvetenheten hos folket från Languedoc av att tillhöra en tro som inte på något sätt delade katolicismens synsätt i viktiga och avgörande frågor. Man hävdade dessutom att den form av kristet budskap man själv vördade var betydligt äldre än katolska kyrkan själv med vissa rötter i den bysantinska läran medan andra grundfundament låg än längre bort. Från början visade detta religionskrig upp alla karaktäristiska signum på att vara en nationell motståndsrörelse. Mot slutet var det inte bara en fråga om överlevnaden av Katarernas tro som stod på spel, utan också självständigheten för Langledoc som en autonom och fristående del av Frankrike.

Påvens officiella uppfattning var att kättarna som bodde där (Languedoc) var till och med värre än Saracenerna själva.

Dagen när bannlysningen offentliggjordes, och landade med ett brak i den languedocska myllan, delade den katolska kristendomens historia i ett knivskarpt snitt i två delar.

Den påvliga sanktionen mot ett annat kristet folk kom att underminera själva fundamentet på vilken den kyrkliga auktoriteten vilade. Det som påven såg som en ren rutinmässig ”polisåtgärd”, tillkommen genom speciella omständigheter, växte snart, genom händelsernas utveckling till en metodiskt system av förtryck; och för millioner av västerlänningar Rom kom att bli en symbol för hat och förakt.

Det gick så långt att Simon de Montfort, en tempelriddare vars aptit på krigföring var omskriven, sa blankt nej till att påvens maning till korståg mot en kristen stad.

Påven hade svårt att mana sina vasaller till korståg av ett flertal sammanfallande orsaker. Det allmänna intresset för dessa hade minskat betydligt. Ett flertal stora förluster i Syrien och Palestina. Krigsbytet från korstågen hade minskat dramatiskt. Striderna hade blivit fantasilösa i sina turer och ansågs mer och mer sakna den spänst och spänning som korsriddarna vid denna tid hade sökt. Det gudomliga budskapet, dikterat från Rom, hade gradvis förklingat, vilket bl.a. antydde att vanlig mänsklig moral aldrig någonsin kunde vägas in då Guds intressen var hotade.

Påven såg sig nu börja tappa momentum i argumentationen för korståget. Då hände det sig att han fick en från himlen sänd gåva och anledning till omedelbar aktion.

Den sista droppen som fick den heliga graalen att svämma över var mordet på påvens ambassadör och befullmäktigade sändebud broder Peter av Castelnau 14:e januari 1208. Han blev mördad i Saint Gilles av en av Raymond VI officerare. Brottet var belagt med dödsstraff.

Påven såg sig nu ha alla de argument som syntes behöva för att skrida till aktion.

Han skriver ett brev till franske kungen den 10:e mars i ett försök att få den motsträvige franske kungen på sin sida.

Han kräver att den franske kungen med all den makt han besitter, och utan dröjsmål, dels driva ut Raymond VI från de landområden han besitter, dels krossa den kätterska sekten och placera området i händerna på en sann kristen katolik, vilken skulle göra det möjligt, naturligtvis under franske kungens hälsosamma ledning, tjäna gud den allsmäktige.

Raymond VI å sin sida försöker nu medelst diplomatiska piruetter att desarmera påvens aggressionståg genom att reservationslöst erkänna sin varma och fasta relation till den heliga påvestolen. Detta uppfattades dock enbart som en läpparnas bekännelse vilken inte imponerade på Rom.

Korståget kom efter ett haltande inledningsskede igång år 1209. Tåget leddes av ett antal till påven i skuld stående adelsmän. En bland dessa var bl.a. den fruktade Simon de Montfort, en blodhund och en ärelysten anglo-francos vars trolöshet och otroliga grymhet finns rikt omvittnad. Hären i övrigt var dock av en annan kaliber. Den bestod till hälften av garvade men till åren komna legosoldater och till andra hälften bestående av fromma pilgrimer vilka inte visste någonting om krig, men som var uppeldade av viljan att tjäna Guds heliga Sak.

När Simon de Monfort i strid inte kunde besegra Raymond VI vid Carcassonnes befästning erbjöd han till förhandling. Han utfäste att fredligt ta emot Raymond och eskortera honom oskadd tillbaka till den befästa staden. I påvehärens högkvarter skulle förhandlingar ske under fredliga former. Raymond VI kunde inte annat än tro att platsen för samtalet skulle vara helgad. Montford sin vana trogen hade svurit falskt. Han slog omedelbart den unge fältherren i järn och lät honom svälta ihjäl i ett av sina egna torn. På det sättet erövrade den påvliga hären Carcassonne

Under resans gång anslöt skilda och löst hållna grupper av villiga soldater, vilka av olika och högst personliga skäl nu ville tjäna kyrkan. Här fann man syndare vilka var angelägna om guds förlåtelse. Här fanns de skuldtyngda som på detta sätt smet ifrån sina kreditorer Här fanns de som tidigare hade lovat sina tjänster till kyrkan och som nu såg en chans att infria dessa i ett korståg som sannolikt inte skulle vara alltför riskabelt. Till slut fanns det de som såg en ära i att få bära korset på sina sköldar, en symbol tillräckligt uttrycksfull för att få den mest ljumma religiositet att koka över.

Mitt i detta organiserade kaos stod kyrkan, en övernationell organisation, disciplinerad i teorin, underlydande ett överhuvud. Ändå blev kyrkan, tvingad vid ett flertal tillfällen att under trycket av omständigheterna bekänna färg på den grymma förföljelse den exekuterade, vilken under denna tid bredde ut sig som en farsot. I sin egenskap som världslig makt drog den helvetets portar mot sig själv i sin jakt på ära och rikedom, vilken i sin bestialitet alltför ofta överskred alla kända gränser av girighet. Kyrkans auktoritet blev i allt större omfattning och ett var direkt hot mot all individuell frihet. Biskoparna var arroganta och högfärdiga i sitt språk och mästrande i sitt handlande. De såg sig själva som, efter Gud och påven, landets rättmätiga härskare.

Dessa av påven och Gud tillsatta biskopar var även stora feodala godsägare vilka genom kyrkan hade blivit förlänade stora landområdet för sin disposition och genom detta betydande inkomster. Det var vanligt att dessa världsliga intressen var av större vikt för biskoparna att försvara, än ge andliga anvisningar till de boende i biskopsdömet.

Biskoparna och påven var extremt impopulära i sina biskopsdömen. Befolkningen vägrade att stödja dem i deras ständiga attacker riktade mot adeln. Istället smädades de för sin anstötliga lyx, deras brist på omtanke om de fattiga och deras passionerade böjelse för korståg.

Vid samma tid blomstrade det opålitliga och bångstyriga katariska borgerskapet, ett ständigt bekymmer för de alltmer proppmätta biskoparna. Borgarklassen i Languedoc vilken började komma i social paritet med noblessen blev också en av flera näringsrika grogrunder för de s.k.Trubadurerna. Deras känsla för musik och litteratur var ytterligare ett hot mot kyrkan och kyrkans män. Tiden var på god väg att rinna ut för kyrkan då de tidigare hade haft praktiskt taget monopol på vad man skulle kunna kalla för att vara den enda intellektuella klassen.

Trubadurerna skaldade under denna tid på Occitaniens språk (langue d’oc) vilket var det litterära språket par exellence. Vi skall inte glömma att Dante ursprungligen hade tänkt sig att skriva sitt Divina Commedia på occitanska. Vad fick honom att ändra sig?

Efter det att Innocentius III iscensatt det religiösa och intellektuella korståget mot Occitanien, kom landet att präglades ett allt mer turbulent, rastlöst och egoistisk samhälle, vilket tog sig allt mer absurda former alltefter det som kyrkan drog åt tummskruvarna. Under alla de skoningslösa år av utrotningskrig som följde kom kampanjen att mer och likna en blek ursäkt för korsfararnas egentliga mål; att störta hela landet i totalt kaos. Ur askan av det som en gång varit skulle sedan en fransk stat byggas upp, vilken till alla delar skulle bli en finansiell och religiös lydstat till det katolska påvedömet i Rom.

Under resans gång förnyades och fördubblades korståget sin styrka. Mot dessa trubadurländer vilkas civilisation var det högsta uttryck för västerländsk kultur som någonsin givits, skickade påven de vildaste flamländare, allemaner, schwaber och parisare som stod att få för pengar och löften om plundring och evig salighet. Det skulle dock ta ytterligare ett århundrade innan katarernas tro och vision helt var utrotad. Det skedde genom en målmedveten strategi att utplåna allt som på minsta sätt kunde påminna om, den en gång så levande och livsbejakande traditionen i Languedoc.

Som ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av Occitanien och Languedoc undan ett totalt katolsk övertagande, tågar Raymonds VI’s son med en sydfransk här mot Carcassonne för att ge påven betalt för gammal ost. Dessvärre är kohandeln mellan påvestolen och Frankrikes kung redan genomförd och därmed ett faktum. Avtalet mellan Rom och Frankrike är beseglat genom påvligt sigill och därmed välsignad i den högstes namn. En kunglig fransk här tvingar Languedoc’s rättmätige arvinge att retirera i strid.

Occitaniens öde var beseglat.

Den sista blodsdroppen kramades ur den katariska befolkningen vid bergsfortet i Montsegur 1244. Det var som om livets ljus flämtade till i ängslan, likt en vindpust som lekte tafatt med en ensligt låga från ett utbrunnet vaxljus i den mörka europeiska midvinternatten.

Slutfasen blev en katts lek med råttan. En nio månader lång belägring med ständiga anfall från den franska hären sög till slut musten ur försvararna.

Den 1 mars bryter Fransmännen till slut igenom Montsegurs försvarsmur. I den stora förvirringen som uppstår vid inledningen av det franska slutanfallet samlas fyra män i borggårdens nordvästra hörn. Efter ett kort samtal med varandra försvinner de fyra obemärkta in i skuggorna under det stora försvarstornens pelargång. De slinker in genom en öppen dörr vilken leder till ett mindre spannmålsförråd. Gömd under sitt kläde drar en av männen fram två träföremål vilka ser ut som långa träkilar. Kilarna var nödvändiga för att kunna öppna den lönnvägg genom vilken de fyra männen nu skulle bege sig. Konstruktionen var lika enkelt som genialiskt i sin funktion. Trästyckena höll exakta mått men med inbördes var de av olika längd. Likväl höll de ett exakt antal graders stigning men inbördes var de olika. Det var en förutsättning för att de fyra klaffar vilka låste lönnväggen på andra sidan skulle utlösas när kilarna slogs in. Mannen förde in kilarna i sina respektive hål och tryckte till. Väggen svarade med två dova dunsar när klaffarna slog ifrån och väggen gav vika. På andra sidan lönnväggen kunde man sedan återställa väggen i sitt ursprungliga läge och låsa den med klaffarna så att den inte gick att rubba. Bakom väggen skymtade ingången till en hemlig tunnel i fortet. Tunneln ledde ut från fortet till en smal klipphylla väl dold bakom en bergsskreva på den norra, och absolut tvärbranta, klippväggen. Det var bara ett fåtal katarer som kände till tunnelns existens. Den var uthackad i all hemlighet för att användas just på det sätt som den skulle komma att användas denna natt, i ett nödläge, som flyktväg när skatten måste flyttas.

Männen skulle sitta där, bakom väggen, vänta tills dess natten kom, och mörkret blev en medhjälpare på deras fortsatta flykt. Blickstilla och försjunkna i djup meditation lät de timmarna gå.

Timmar vilka var fyllda av fasa för alla de som befann sig på andra sidan väggen, utanför spannmåls förrådet, ute på borggården, uppe på värnen.

Kort efter det att männen tagit skydd bakom lönnväggen bröt fransmännen igenom förvararnas linjer i allt större omfattning. Stormningstornen rullades fram och dess vindbryggor fälldes mot ringmurens krenelering. De anfallande krigarna rusade upp i tornen och tog sig via vindbryggorna ut på murens gångbanor. Försvaret tvingades retirera bakåt inför den dödsbringande övermakten. Manspillan var stor på bägge sidor. Anfallarna hade dock den fördelen av att de luckor i de anfallandes linjer som uppstod av stupade, fylldes på i en av nya krigare från marken utanför murarna i aldrig sinande ström. På de ställen där försvaret blev slaget och murkrönet säkrat fälldes stegar, tjugofem meter långa och fem meter breda, ned på murens insida. Under det att anfallarna klättrade ner bombarderades katarerna på borggården av en av ett eldregn från eldkastarna på murkrönen, vilkas precision var förvånansvärd. Hundratals krigare anföll nu från alla håll i ett regn av pilar, brinnande beck och glödande aska. Fransmännen trängde fram över högar av lik

Skriken, vrålen av ångest, ropen på nåd och barmhärtighet inför Guds den allsmäktiges ögon fyllde luften

Barn slaktades, kvinnor skändades, männen korsfästes eller hudflängdes.

De fyra väntande männen skulle senare lyfta fram varsin linnesäck vilka förvarades i en manslång hålighet i tunnelns ena vägg. Tre säckar innehöll guld och silverföremål blandat med mängder av guldmynt noggrant sorterade i olika storlekar. Den fjärde säcken innehöll den verkliga skatten, Sju pergamentrullar med chiffrerad information, som i orätta händer skulle skaka hela den kristna världen i sina grundvalar. Vissa hade hävdat att hela religionen skulle gå under om pergamentens kryptiska innehåll kom i dagen. Legenden från tiden berättar att barbarerna österifrån tilldelade katarerna uppgiften att förvara och förvalta skatten och dess hemlighet. Barbarerna eller Visigoterna som var deras egentliga namn kom från xxxxxxxxx

Från bergsskrevan ledde en stig … nej en stig är nog att ta i. Det var snarare en serie oregelbundet uthuggna fotsteg och handtag i klippväggen. De fyra männen hade bakom slutna ögon memorerat bergssidans varje steg under alla dessa ändlösa nätter av belägring.

När nattens mörker så hade lagt sig över det pyreneiska bergslandskapet och skuggorna lyste med sin frånvaro, denna månlösa natt, reste sig de fyra männen från sitt gömsle bakom den metertjocka stenväggen. Säckarna med skatten togs fram från sin håla. Med hårt tvinnade hamparep band de fast den dyrbara lasten på sina ryggar. Försiktigt och utan att ge ifrån sig det minsta ljud smög de sig sakta fram genom tunneln, för att hukande ta sig ut i den kalla marsnatten.

Männen lämnade klippavsatsen och sökte sig försiktigt ut på bergssidan i skydd av klippskrevan, en i taget och med någon minuts mellanrum. Först lite trevande för att hitta de första fotstegen i klippan sedan mer säkert och exakt på det sätt som de tidigare hade memorerat.

Ovanför sig uppe på det norra murkrönet kunde de höra rösterna från fiendesoldater vilka patrullerande gick fram och tillbaka på värnets gångväg.

Under det som syntes som en oändlighet tog sig de fyra, steg för steg, nedför klippväggen till dess att de nådde bergets fot där skogen stod mörk och skyddande mot upptäckt uppifrån fortet.

Den sedan långa tider uppgjorda planen var att flykten skulle ske vidare österut in mot Audedalen och trakterna kring Rennes le Bains. Trakten var full av grottor. Många låg på de mest otillgängliga ställen. En del av dessa hade ingångar vilka var helt osynliga från utsidan. I en sådan grotta skulle männen finna ett nytt gömställe för skatten.

Innan solen steg upp i öster nästa dag hade männen redan nått grottan och placerat den på ett ställe i mörkret där det skulle vara praktiskt taget omöjligt att finna den om man inte kände till dess exakta position.

Nästa steg i den uppgjorda planen var att de fyra männen nu skulle skiljas. Var och en skulle gå åt varsitt väderstreck för att aldrig mer återses. Man lovade varandra evig trohet och evig tystnad. I och med det vandrade männen iväg. Det enda som blev kvar att vakta grottans nya hemlighet var trädens kvidande och suckande och evigheten i vindens sus.

När morgonen grydde kunde förödelsen i bergsfortet överskådas. Av den drygt tusenhövdade ursprungliga gruppen män, kvinnor och barn vilka nio månader tidigare sökt skydd inom fortets murar återstod nu endast cirka 200 levande. Borggården var efter gårdagens strider täckt av döda och sårade.

Korsriddarna sade sig nu ha fullgjort sitt uppdrag. När striderna slutligen avklingat hade de lovat de överlevande att deras liv skulle bli sparade, men att de därpå följande kaputilationsförhandlingarna och Montsegurs framtida öde, helt låg i händerna på den kyrkliga makten.

Kyrkan var representerad på plats av biskopen av Albi samt två undersökningsledare, broder Ferrier och broder Duranti. Efter en summarisk och på gränsen till obefintlig rättegång, mitt bland lemlästade lik och rykande bråte, fann kyrkan det som ogörligt att benåda dessa 200 överlevande kättare. Deras brott mot den katolska kyrkan var bortom all botgöring, varför den logiska konsekvensen bara kunde bli bränning på bål. Ett samtida vittne beskriver hur de överlevande bands ihop i buntar om tio och släpades efter hästar nedför bergets sluttande sydsida. Vid bergets fot hade iordningsställts ett bål av gigantiska mått. Dessa levande buntar av kött och blod föstes upp på bålverket och bands vid uppresta pålar.

Efter det att kättarna hade fått en sista hycklande välsignelse från den kyrkliga överheten, körde biskopen från Albi in en brinnande fackla i det beckbestrukna trävirket. Förtvivlans skri fyllde dalgångarna kring Montesegur och himmelens makter vred sina händer i förtvivlan.


SLUT TEXT