Thursday 28 January 2010

Rolling Thunder Gipsy Tour 2008


På väg mot äventyret. Äventyret som ligger långt bortom de kolorerade resebrochyrernas turistkåta rubriker, vilka alla och på sedvanligt sätt, utlovar sensationer till facila priser. Äntligen på väg mot en upplevelse som aldrig sneglat på vår tids alla polykroma och framtunga äventyrsland i plast med fejkade farligheter i låtsasvärldar.



230/90 x 16 bak, 130/60 x 15 fram och på rull mot den färgsprakande zigenarfestivalen i Saintes Maries
de la Mer i Camargue, dit zigenare från hela Europa reser varje år för att deltaga i sin egen traditionsstinna och mytomspunna pilgrimsresa, vilken avslutas med en ordentlig tredagars brakfest, all included!!


Kan inte låta bli och tänka på en av min ungdoms hjältar som 1963 i en enda mening vid Lincoln Memorial i Washington D.C. gav ett uttryck åt en hel yrvaken generation “I have a dream …”


Alla har vi drömmar. Zigenarna har sin dröm. En dröm om friheten att ständigt vara på väg i riket mellan soluppgång och solnedgång och dessutom på bra och inbjudande vägar att färdas på. Det kanske är därför som dessa människor numera så politiskt korrekt kallas för “Travellers”. Personligen tycker jag Zigenare låter bättre. Farligare på något sätt. Ett välbehövligt hot mot det etablerade och välordnade lagom-Sverige. Känner mig själv som en zigenare när jag nu har framhjulet riktat mot den lilla camargesiska byn Saintes de Maries dela Mer vid havet i södra Provence och tre dagars zigenarmusik, lägereldar, passion och drama.


-“Freedom is another word for nothing left to loose” ... sjöng Janis Joplin

-”Friheten bor inom dig och är din närhelst du vill”, säger jag


Det finns ögonblick i varje bikers liv när tiden liksom stannar till och håller andan. Allt ovidkommande upphör att finnas. Det finns inget av omvärldens störande krafs som pockar på uppmärksamhet. Det enda som existerar i det ögonblicket är bara just nu. Jag befinner mig just nu i ett sådant ögonblick, och då är det bara hon och jag. Jag och min gamla Softtail Custom från det sena 80-talet. Den ärrade gamla damen har genomgått en del ansiktlyftningar under åren, vilken började med rake och stretch hos ute hos Sofia Hogs under ledning av den inte helt okände Owe Brandt från Owelution i Stockholm. Sedan dess har åren rullat på och Evotwinnen mullrar fortfarande så där fetdjupt och rytmiskt mellan benen som det skall göra genom ett par Vance & Hines Long Shots. Ljudet bara inte hörs, det känns genom hela ryggraden innan det slutligen når svålen där nackhåret lustfyllt kommenderats i stram givakt. Det kanske är därför H.D. sägs har patenterat ljudet. Ibland kan man ju fundera över de bakomliggande bevekelsegrunderna till alla beslut som tas.


Varför beslutar man sig för att bli biker? Det måste sitta i generna. Typ 40% zigenare, 40% äventyrare, 10% rebell, 10% bra omdöme.


När livet som biker började för egen del hängde jag på Kafé Cupido på Roslagsgatan. Haket som kallades för ”Kupan” av de mest initierade drevs av en barsk kvinna, som även gick under namnet Morsan. Hon styrde syltan med kärleksfull auktoritet blandad med tidsenlig förståelse för den motorburna ungdomens dåtida krav på ett bra hang-out. Det gjorde att lokalen blev hemvist för 70-talets mest namnkunniga stockholms-rebeller såsom Gamen, Gringo, Chicko, Hubbe, Rogge, Stumpen och Rita. Rita var en cool brud. Om henne sades det bl.a. att hon vid behov hade användbara kontakter hos Hells Angels. Hur det var med den saken blev aldrig riktigt klarlagt. Ryktet förblev svävande i skymningslandet mellen verklighet och skröna.

Ett starkt minne av Rita var dock att hon vid något tillfälle ville att vi skulle dra en repa till Vaxholm. Lagom avstånd från huvudstaden, hygglig korvmoj på ångbåtskajen och fin retur hem över Resarö. Hon styrde en fin ”pannabestyckad”chopper och jag en 650 kubiks Benelli, en italiensk fjollmoppe med hög töntfaktor. Precis så kändes min båge, i varje fall i Rita’s sällskap.

Vi kom aldrig till Vaxholm. Vi hamnade i Norrtälje. Jag kom hem två dagar senare med brakångest men istället med några sinnliga erfarenheter rikare.


Tillbaka till verkligheten. Egentligen är jag inte alls ensam på den här resan genom Frankrike. Vi är faktiskt ett bra litet pack av gamla och relativt nyfrälsta bikers.


Lazy Bastards. Ett gäng kontorsärrade äventyrare vilka har några gemensamma nämnare.

Vi är en bra bit över 50+

Vi disponerar vår egen tid

Helgen börjar alltid på Onsdag. Måndagar flexar vi och på Tisdagen har vi kompledigt.

Vår kalender innehåller ca. 98,5% röda dagar.

Vi hedrar vilodagen och vilstolen är vårt helgon.

Dessutom lever vi i den klassiska devisen att resan faktiskt är målet. (snott av tidningskollega av en händelse)

Ytterligare en tänkvärd devis vilken ”de lata bröderna” lustfyllt lutar sig mot är, ”Nihili agere est”, vilken ungefär betyder ”Det är skönt att vila efter att ha gjort ingenting”


En höjdarupplevelse i dubbel bemärkelse på vår väg mot vårt slutmål i den lilla byn vid havet var utan tvekan Mount Ventoux, vilken majestätiskt lyfter sin, så här års, snöfläckiga hjässa upp ur det omgivande provencalska landskapet.


Berget Mont Ventoux lär ha fått sitt namn p.g.a. att det alltid lär blåsa rätt snåla vindar från alla håll på toppen av denna drygt 1900 meter höga kulle mitt i Provence. Berget är dessutom en av cykelloppet Tour de France mest krävande partier med en uppförsbacke som heter duga. Svindlande vacker går vägen snirklande mot toppen med start bland lummiga vingårdar vid dess fot. Vi passerar frodiga bok och ekskogar tills dess växtligheten glesnar ut för att ge plats åt en betydligt bistrare omgivning vilken vindpinat och kargt breder ut sig framför oss.


Mont Ventoux som spektakulär skådeplats för allehanda motortävlingar går så långt tillbaka i tiden som till 1900 talets första årtionde. Här rejsade sekelskiftets motoriserade gentlemen med både bilar och motorcyklar av senaste sportmodell, tidsenligt iförda sportkavaj och slips och med matchande bakvänd keps.

På den tiden var det grusväg vilken säkert gav möjlighet till härliga fyrhjulssladdar och speedway-feeling i kurvorna. Idag har samma väg en bred och fin asfaltssula med perfekt dosering i rejsbar radie och fri sikt i kurvorna. Som gjord för att uppmana till lite seriös buskörning.


Som en slingrande mullrande orm far vi in i en serie av S-kurvor. Jag hittar rätt position på banan. Tollegaffeln niger fint och utan protester när bromsklossarna sätter klorna i den flytande skivan fram. Nedväxling till till 3:an och in i första kurvan med bra stöd på gasen och ordentlig lutning på gränsen till tomtebloss. Hittar rätt apex vilket gör att utgången ur kurvan blir klockren. Evon vrålar ut ur böjen med fullt drag på fyrans växel och jag befinner mig i himmelriket i dubbel bemärkelse. Trots alldeles för tung packning med ordentlig ”kan-vara-bra-att ha-med-sig-varning” känns hojen fortfarande stabil och pålitligt balanserad när hon tvingas ner i en sätesbjudande lutning alltefter sin husbondes kommando i den sista snäva hårnålen innan toppen. Den nymonterade Andrews-kammen, har skapat nytt och vällustigt rappt liv i den tidigare ständigt morgontrötte original-Evon. Idag svarar maskineriet piggt på tilltal när den beordras till högre arbetstakt. Den lite vassare kammen lirar perfekt med sin, i sammanhanget, oortodoxa förgasarpartner. Mikunin slurpar soppa med ett slammrande välbehag vilken harmoniskt förenar sig med avgaspipornas pruttande bröl. Kan det bli bättre?


-"Ståpäls", sa Gunde Svan

-"Hard On", säger jag


Frankrike och vin är på något sätt synonymt. Det går liksom inte att undvika att notera att det produceras en hel del rödtjut i denna del av världen. Att fina viner och vackra motorcyklar inte skulle kunna ha något gemensamt kom på skam när vi såg den här fina jubileumsbågen, vars ägare monsieur Legrand även driver en vinhandel i Alsace. På frågan om anledningen till valet av motorcykel, svarade han att han hela sitt liv bara har omgett sig med saker och ting som gett honom den optimala tillfredsställelsen. Hans påstående tycks bekräftas när hans fru gör entré i butiken. ”Some guys have all the luck ...”


Vin och ost kanske inte hör till den sanne bikerns favoritgröpe, men i sin rätta miljö och i rätt sammanhang är det nästan en oemotståndlig anrättning. Speciellt om det hela avnjuts en bit upp i berget vid sidan av vägen i en skogsglänta, med hissnande panoramautsikt ut över den nedanförliggande dalgången och sin tvåhjuliga älskarinna i förgrunden.


-”Osten får vinet att sjunga”, säger fransmannen

-”1340 cc mellan två hjul får mig att jubla”, säger jag


Bortsett från den spektakulära naturen är Camargue är mest känt av fyra skäl. De vita hästarna, de svarta tjurarna, sina rosa flamingos och alla färgstarka zigenare.

Vägen bär fram mellan Camargues risfält, marskland och saltängar. Rosa flamingor sträcker förvånat sina giraffhalsar, camargesiska vita mustanger råkar i sken när sex twinnar av skild härkomst och storlek dundrar förbi. En mindre flock svarta tjurar går i attackställning med fällda horn, men zigenarna hälsar oss välkomna såsom medresenärer i tillvaron när vi passerar den till synes ändlösa karavanen av tillströmmande pilgrimer vilka alla är på väg mot gemensamt mål.


På låga varv tuffar vi sakta in i den, till vardags vanligtvis, lite slummrande byn Les-Saintes-Maries-de-la-Mer med sitt gytter av låga vitslammade hus. Idag är scenen förändrad. Just nu finns här tusen och åter tusentals zigenare från Europas alla hörn. Hit har man färdats för sin årliga pilgrimsresa och högljudda hyllning av sitt helgon Sarah-I-Kalyi eller kort och gott Svarta Sarah. Den 23- 25 Maj varje år fylls gator och torg av zigenarnas musik och dans då Europas osynliga Romani-nation samlas till gemensamt firande. Man kommer farande i allt som kan tänkas rulla på hjul. Allt ifrån gamla fina Cadillacs till hypermoderna husbilar. Skall man dock vara hard core eller en riktig aficionado kommer man med hästdriven vagn eller ”Bowtop” som de egentligen kallas.


Det finns en alldeles speciell magi med Harley’s. Det finns väl ingen annan motorcykel som så magnetiskt inte bara drar blickarna till sig utan även drar människor till sig från alla åldrar. Knarriga gubbar kommer fram och vill berätta sin Harley-historia som antingen handlar om tidigare ägande eller önskan om detsamma innan man slutligen fäller noshjulet och blir hemkallad.


Frodiga kvinnor med lyft i barmen kastar lustfyllda blickar, vilka tycks skvallra om löften om bara tidpunkten är mogen. Barnen hoppar jämnfota av glädje när man låter Evon andas lite extra. Det blir oftast tummen upp eller tjat om mer.


Inte ovanligt att hela familjen ber att få bli fotograferad med mannen sittande i högsätet. Vad händer med bilden? Hamnar den i familjens album eller blir den hängande på en knappnål i husvagnen?

Hur sannolikt är det att man träffar en livs levande Traveller som dessutom heter Annika Nilsson, eller Tjirvi vilket hon föredrar att kallas, på en pilgrimsresa i Camargue?. Hennes zigenarnamn betyder”Gudmor” på romanes. Tjirvi kommer från Sköndal utanför Stockholm


Under fyra år hon har kuskat runt med Jan Dam från Holland. Kuskat runt är faktiskt en korrekt skrivning av Jans Bowtop då den faktiskt är dragen av en häst. Jan själv har varit på resande fot med detta ekipage i 28 år. Han visar på en karta hur resandet har tagit honom kors och tvärs genom Europa. Här kan man verkligen tala om en seriös långtur.


Efter de fyra händelserika åren med Jan bestämde Tjirvi sig för att fortsätta resandet på egen hand. Nu har hon byggt en egen Bowtopvagn vilken står klar med draghästar och allt och väntar på henne en bit utanför Stockholm. Hon strålar av förväntansfull glädje att få ge sig ut på vägen igen med det egna ekipaget. På min fråga vart hon skall åka tittar hon på mig och skrattar till, ”dit vinden blåser”, svarar hon. Tänk om man hade en bråkdel av hennes mod, slår det mig samtidigt som Jan kommer cyklande längs strandpromenaden.


-"Får jag plåta din vagn?" frågar jag.

-"Varför det?" svarar han bestämt.

-"Därför att jag är biker och delar sannolikt en stor del av din livsfilosofi", svarar jag.

"Dessutom håller jag på att skriva ihop en liten story för en av Sveriges mest betydande motorcykelmagasin, vilken även den hyllar individualismen och den kreativa friheten".


Han tittar mig djupt i ögonen och svarar, ”bara om du är en riktig biker och är villig dela en öl med mig”. I samma andetag står ett sexpack på kuskbänken. Vi slår oss ner och Jan berättar,


-"Du vet under alla mina år på väg så har man ju mött en hel del människor, en del onda en del goda. Men några som alltid har varit vänliga och visat mig respekt och alltid kommer fram för att snacka lite, det är bikers. Inte sådana där racerförare i färgglada läderoveraller, dom verkar inte ha tid. Varför skall man ha så dj-a bråttom? Fram kommer man ju ändå. Nej jag talar om riktiga bikers, sådana som har tid och dela med sig av sitt eget resande, och som verkar njuta av livet var dom än befinner sig. Sådan är jag i varje fall, säger Jan och jag ser i hans ögon att han lever ett rikt liv. Han har ett uttryck av tidlös värdighet och sorglös frid i sitt ansikte. Verkligheten är bondsk och luktar svett, inte den nutida lukten av framstressad ångestsvett utan en mer ärlig och av hårt liv tillkommen odör. Han har aldrig blivit övertygad om att det skulle vara eftersträvansvärt att vara förmögen och baktung av materiella värden. Att förbättra hans levnadsstandard enligt våra mått mätt är omöjligt. Den socialekonom är inte född som skulle kunna utöka hans medvetna behov. Han är ett med klimatet sin omgivningoch vägen. Han är fyratusen år gammal och hans åsikt i politiken är den, att Gud styr världen, om än outgrundligt så fullkomligt oberoende av alla regeringar på jorden.


-"En man är resultatet av alla sina fiender" , sa Al Capone

-"En man är summan av sina handlingar", säger jag


Innan det är dags att tacka Jan och Tjirvi för en trevlig pratstund, sticker ett huvud ut ur Bowtopen’s entredörr. En god vän till Jan ber att få bli förevigad på amerikanskt stål. Manuela från Italien knäpper upp brallorna och jag knäpper bilden. Lite skämtsamt frågade hon om jag hade bråttom hem eller om jag ville ta en sväng via hennes adress i Rom. I sanningens namn måste jag erkänna att jag funderade en stund innan jag avböjde de lockande erbjudandet, -för den här gången.


Det slår mig att bikers och Zigenare har mycket gemensamt. Inte bara övertygelsen att resandet är ett målet i sig, utan även att rastlösheten är ett resultat av oviljan att slå sig ner och bli fast i grottekvarnen. Leve friheten!


-"Gud både hör och ser era synder", skanderar en något serverad och upphetsad präst i hörnan av Rue de Ville och Rue de la Mer.

-Hade Gud förstått människans behov av frihet hade han säkert döpt Jesus till Harley, Davids Son”, tänker jag, samtidigt som styr ut från Les-Saintes-Maries-de-la-Mer i Camargue för den här gången.