Thursday, 28 January 2010

Rolling Thunder Gipsy Tour 2008


På väg mot äventyret. Äventyret som ligger långt bortom de kolorerade resebrochyrernas turistkåta rubriker, vilka alla och på sedvanligt sätt, utlovar sensationer till facila priser. Äntligen på väg mot en upplevelse som aldrig sneglat på vår tids alla polykroma och framtunga äventyrsland i plast med fejkade farligheter i låtsasvärldar.



230/90 x 16 bak, 130/60 x 15 fram och på rull mot den färgsprakande zigenarfestivalen i Saintes Maries
de la Mer i Camargue, dit zigenare från hela Europa reser varje år för att deltaga i sin egen traditionsstinna och mytomspunna pilgrimsresa, vilken avslutas med en ordentlig tredagars brakfest, all included!!


Kan inte låta bli och tänka på en av min ungdoms hjältar som 1963 i en enda mening vid Lincoln Memorial i Washington D.C. gav ett uttryck åt en hel yrvaken generation “I have a dream …”


Alla har vi drömmar. Zigenarna har sin dröm. En dröm om friheten att ständigt vara på väg i riket mellan soluppgång och solnedgång och dessutom på bra och inbjudande vägar att färdas på. Det kanske är därför som dessa människor numera så politiskt korrekt kallas för “Travellers”. Personligen tycker jag Zigenare låter bättre. Farligare på något sätt. Ett välbehövligt hot mot det etablerade och välordnade lagom-Sverige. Känner mig själv som en zigenare när jag nu har framhjulet riktat mot den lilla camargesiska byn Saintes de Maries dela Mer vid havet i södra Provence och tre dagars zigenarmusik, lägereldar, passion och drama.


-“Freedom is another word for nothing left to loose” ... sjöng Janis Joplin

-”Friheten bor inom dig och är din närhelst du vill”, säger jag


Det finns ögonblick i varje bikers liv när tiden liksom stannar till och håller andan. Allt ovidkommande upphör att finnas. Det finns inget av omvärldens störande krafs som pockar på uppmärksamhet. Det enda som existerar i det ögonblicket är bara just nu. Jag befinner mig just nu i ett sådant ögonblick, och då är det bara hon och jag. Jag och min gamla Softtail Custom från det sena 80-talet. Den ärrade gamla damen har genomgått en del ansiktlyftningar under åren, vilken började med rake och stretch hos ute hos Sofia Hogs under ledning av den inte helt okände Owe Brandt från Owelution i Stockholm. Sedan dess har åren rullat på och Evotwinnen mullrar fortfarande så där fetdjupt och rytmiskt mellan benen som det skall göra genom ett par Vance & Hines Long Shots. Ljudet bara inte hörs, det känns genom hela ryggraden innan det slutligen når svålen där nackhåret lustfyllt kommenderats i stram givakt. Det kanske är därför H.D. sägs har patenterat ljudet. Ibland kan man ju fundera över de bakomliggande bevekelsegrunderna till alla beslut som tas.


Varför beslutar man sig för att bli biker? Det måste sitta i generna. Typ 40% zigenare, 40% äventyrare, 10% rebell, 10% bra omdöme.


När livet som biker började för egen del hängde jag på Kafé Cupido på Roslagsgatan. Haket som kallades för ”Kupan” av de mest initierade drevs av en barsk kvinna, som även gick under namnet Morsan. Hon styrde syltan med kärleksfull auktoritet blandad med tidsenlig förståelse för den motorburna ungdomens dåtida krav på ett bra hang-out. Det gjorde att lokalen blev hemvist för 70-talets mest namnkunniga stockholms-rebeller såsom Gamen, Gringo, Chicko, Hubbe, Rogge, Stumpen och Rita. Rita var en cool brud. Om henne sades det bl.a. att hon vid behov hade användbara kontakter hos Hells Angels. Hur det var med den saken blev aldrig riktigt klarlagt. Ryktet förblev svävande i skymningslandet mellen verklighet och skröna.

Ett starkt minne av Rita var dock att hon vid något tillfälle ville att vi skulle dra en repa till Vaxholm. Lagom avstånd från huvudstaden, hygglig korvmoj på ångbåtskajen och fin retur hem över Resarö. Hon styrde en fin ”pannabestyckad”chopper och jag en 650 kubiks Benelli, en italiensk fjollmoppe med hög töntfaktor. Precis så kändes min båge, i varje fall i Rita’s sällskap.

Vi kom aldrig till Vaxholm. Vi hamnade i Norrtälje. Jag kom hem två dagar senare med brakångest men istället med några sinnliga erfarenheter rikare.


Tillbaka till verkligheten. Egentligen är jag inte alls ensam på den här resan genom Frankrike. Vi är faktiskt ett bra litet pack av gamla och relativt nyfrälsta bikers.


Lazy Bastards. Ett gäng kontorsärrade äventyrare vilka har några gemensamma nämnare.

Vi är en bra bit över 50+

Vi disponerar vår egen tid

Helgen börjar alltid på Onsdag. Måndagar flexar vi och på Tisdagen har vi kompledigt.

Vår kalender innehåller ca. 98,5% röda dagar.

Vi hedrar vilodagen och vilstolen är vårt helgon.

Dessutom lever vi i den klassiska devisen att resan faktiskt är målet. (snott av tidningskollega av en händelse)

Ytterligare en tänkvärd devis vilken ”de lata bröderna” lustfyllt lutar sig mot är, ”Nihili agere est”, vilken ungefär betyder ”Det är skönt att vila efter att ha gjort ingenting”


En höjdarupplevelse i dubbel bemärkelse på vår väg mot vårt slutmål i den lilla byn vid havet var utan tvekan Mount Ventoux, vilken majestätiskt lyfter sin, så här års, snöfläckiga hjässa upp ur det omgivande provencalska landskapet.


Berget Mont Ventoux lär ha fått sitt namn p.g.a. att det alltid lär blåsa rätt snåla vindar från alla håll på toppen av denna drygt 1900 meter höga kulle mitt i Provence. Berget är dessutom en av cykelloppet Tour de France mest krävande partier med en uppförsbacke som heter duga. Svindlande vacker går vägen snirklande mot toppen med start bland lummiga vingårdar vid dess fot. Vi passerar frodiga bok och ekskogar tills dess växtligheten glesnar ut för att ge plats åt en betydligt bistrare omgivning vilken vindpinat och kargt breder ut sig framför oss.


Mont Ventoux som spektakulär skådeplats för allehanda motortävlingar går så långt tillbaka i tiden som till 1900 talets första årtionde. Här rejsade sekelskiftets motoriserade gentlemen med både bilar och motorcyklar av senaste sportmodell, tidsenligt iförda sportkavaj och slips och med matchande bakvänd keps.

På den tiden var det grusväg vilken säkert gav möjlighet till härliga fyrhjulssladdar och speedway-feeling i kurvorna. Idag har samma väg en bred och fin asfaltssula med perfekt dosering i rejsbar radie och fri sikt i kurvorna. Som gjord för att uppmana till lite seriös buskörning.


Som en slingrande mullrande orm far vi in i en serie av S-kurvor. Jag hittar rätt position på banan. Tollegaffeln niger fint och utan protester när bromsklossarna sätter klorna i den flytande skivan fram. Nedväxling till till 3:an och in i första kurvan med bra stöd på gasen och ordentlig lutning på gränsen till tomtebloss. Hittar rätt apex vilket gör att utgången ur kurvan blir klockren. Evon vrålar ut ur böjen med fullt drag på fyrans växel och jag befinner mig i himmelriket i dubbel bemärkelse. Trots alldeles för tung packning med ordentlig ”kan-vara-bra-att ha-med-sig-varning” känns hojen fortfarande stabil och pålitligt balanserad när hon tvingas ner i en sätesbjudande lutning alltefter sin husbondes kommando i den sista snäva hårnålen innan toppen. Den nymonterade Andrews-kammen, har skapat nytt och vällustigt rappt liv i den tidigare ständigt morgontrötte original-Evon. Idag svarar maskineriet piggt på tilltal när den beordras till högre arbetstakt. Den lite vassare kammen lirar perfekt med sin, i sammanhanget, oortodoxa förgasarpartner. Mikunin slurpar soppa med ett slammrande välbehag vilken harmoniskt förenar sig med avgaspipornas pruttande bröl. Kan det bli bättre?


-"Ståpäls", sa Gunde Svan

-"Hard On", säger jag


Frankrike och vin är på något sätt synonymt. Det går liksom inte att undvika att notera att det produceras en hel del rödtjut i denna del av världen. Att fina viner och vackra motorcyklar inte skulle kunna ha något gemensamt kom på skam när vi såg den här fina jubileumsbågen, vars ägare monsieur Legrand även driver en vinhandel i Alsace. På frågan om anledningen till valet av motorcykel, svarade han att han hela sitt liv bara har omgett sig med saker och ting som gett honom den optimala tillfredsställelsen. Hans påstående tycks bekräftas när hans fru gör entré i butiken. ”Some guys have all the luck ...”


Vin och ost kanske inte hör till den sanne bikerns favoritgröpe, men i sin rätta miljö och i rätt sammanhang är det nästan en oemotståndlig anrättning. Speciellt om det hela avnjuts en bit upp i berget vid sidan av vägen i en skogsglänta, med hissnande panoramautsikt ut över den nedanförliggande dalgången och sin tvåhjuliga älskarinna i förgrunden.


-”Osten får vinet att sjunga”, säger fransmannen

-”1340 cc mellan två hjul får mig att jubla”, säger jag


Bortsett från den spektakulära naturen är Camargue är mest känt av fyra skäl. De vita hästarna, de svarta tjurarna, sina rosa flamingos och alla färgstarka zigenare.

Vägen bär fram mellan Camargues risfält, marskland och saltängar. Rosa flamingor sträcker förvånat sina giraffhalsar, camargesiska vita mustanger råkar i sken när sex twinnar av skild härkomst och storlek dundrar förbi. En mindre flock svarta tjurar går i attackställning med fällda horn, men zigenarna hälsar oss välkomna såsom medresenärer i tillvaron när vi passerar den till synes ändlösa karavanen av tillströmmande pilgrimer vilka alla är på väg mot gemensamt mål.


På låga varv tuffar vi sakta in i den, till vardags vanligtvis, lite slummrande byn Les-Saintes-Maries-de-la-Mer med sitt gytter av låga vitslammade hus. Idag är scenen förändrad. Just nu finns här tusen och åter tusentals zigenare från Europas alla hörn. Hit har man färdats för sin årliga pilgrimsresa och högljudda hyllning av sitt helgon Sarah-I-Kalyi eller kort och gott Svarta Sarah. Den 23- 25 Maj varje år fylls gator och torg av zigenarnas musik och dans då Europas osynliga Romani-nation samlas till gemensamt firande. Man kommer farande i allt som kan tänkas rulla på hjul. Allt ifrån gamla fina Cadillacs till hypermoderna husbilar. Skall man dock vara hard core eller en riktig aficionado kommer man med hästdriven vagn eller ”Bowtop” som de egentligen kallas.


Det finns en alldeles speciell magi med Harley’s. Det finns väl ingen annan motorcykel som så magnetiskt inte bara drar blickarna till sig utan även drar människor till sig från alla åldrar. Knarriga gubbar kommer fram och vill berätta sin Harley-historia som antingen handlar om tidigare ägande eller önskan om detsamma innan man slutligen fäller noshjulet och blir hemkallad.


Frodiga kvinnor med lyft i barmen kastar lustfyllda blickar, vilka tycks skvallra om löften om bara tidpunkten är mogen. Barnen hoppar jämnfota av glädje när man låter Evon andas lite extra. Det blir oftast tummen upp eller tjat om mer.


Inte ovanligt att hela familjen ber att få bli fotograferad med mannen sittande i högsätet. Vad händer med bilden? Hamnar den i familjens album eller blir den hängande på en knappnål i husvagnen?

Hur sannolikt är det att man träffar en livs levande Traveller som dessutom heter Annika Nilsson, eller Tjirvi vilket hon föredrar att kallas, på en pilgrimsresa i Camargue?. Hennes zigenarnamn betyder”Gudmor” på romanes. Tjirvi kommer från Sköndal utanför Stockholm


Under fyra år hon har kuskat runt med Jan Dam från Holland. Kuskat runt är faktiskt en korrekt skrivning av Jans Bowtop då den faktiskt är dragen av en häst. Jan själv har varit på resande fot med detta ekipage i 28 år. Han visar på en karta hur resandet har tagit honom kors och tvärs genom Europa. Här kan man verkligen tala om en seriös långtur.


Efter de fyra händelserika åren med Jan bestämde Tjirvi sig för att fortsätta resandet på egen hand. Nu har hon byggt en egen Bowtopvagn vilken står klar med draghästar och allt och väntar på henne en bit utanför Stockholm. Hon strålar av förväntansfull glädje att få ge sig ut på vägen igen med det egna ekipaget. På min fråga vart hon skall åka tittar hon på mig och skrattar till, ”dit vinden blåser”, svarar hon. Tänk om man hade en bråkdel av hennes mod, slår det mig samtidigt som Jan kommer cyklande längs strandpromenaden.


-"Får jag plåta din vagn?" frågar jag.

-"Varför det?" svarar han bestämt.

-"Därför att jag är biker och delar sannolikt en stor del av din livsfilosofi", svarar jag.

"Dessutom håller jag på att skriva ihop en liten story för en av Sveriges mest betydande motorcykelmagasin, vilken även den hyllar individualismen och den kreativa friheten".


Han tittar mig djupt i ögonen och svarar, ”bara om du är en riktig biker och är villig dela en öl med mig”. I samma andetag står ett sexpack på kuskbänken. Vi slår oss ner och Jan berättar,


-"Du vet under alla mina år på väg så har man ju mött en hel del människor, en del onda en del goda. Men några som alltid har varit vänliga och visat mig respekt och alltid kommer fram för att snacka lite, det är bikers. Inte sådana där racerförare i färgglada läderoveraller, dom verkar inte ha tid. Varför skall man ha så dj-a bråttom? Fram kommer man ju ändå. Nej jag talar om riktiga bikers, sådana som har tid och dela med sig av sitt eget resande, och som verkar njuta av livet var dom än befinner sig. Sådan är jag i varje fall, säger Jan och jag ser i hans ögon att han lever ett rikt liv. Han har ett uttryck av tidlös värdighet och sorglös frid i sitt ansikte. Verkligheten är bondsk och luktar svett, inte den nutida lukten av framstressad ångestsvett utan en mer ärlig och av hårt liv tillkommen odör. Han har aldrig blivit övertygad om att det skulle vara eftersträvansvärt att vara förmögen och baktung av materiella värden. Att förbättra hans levnadsstandard enligt våra mått mätt är omöjligt. Den socialekonom är inte född som skulle kunna utöka hans medvetna behov. Han är ett med klimatet sin omgivningoch vägen. Han är fyratusen år gammal och hans åsikt i politiken är den, att Gud styr världen, om än outgrundligt så fullkomligt oberoende av alla regeringar på jorden.


-"En man är resultatet av alla sina fiender" , sa Al Capone

-"En man är summan av sina handlingar", säger jag


Innan det är dags att tacka Jan och Tjirvi för en trevlig pratstund, sticker ett huvud ut ur Bowtopen’s entredörr. En god vän till Jan ber att få bli förevigad på amerikanskt stål. Manuela från Italien knäpper upp brallorna och jag knäpper bilden. Lite skämtsamt frågade hon om jag hade bråttom hem eller om jag ville ta en sväng via hennes adress i Rom. I sanningens namn måste jag erkänna att jag funderade en stund innan jag avböjde de lockande erbjudandet, -för den här gången.


Det slår mig att bikers och Zigenare har mycket gemensamt. Inte bara övertygelsen att resandet är ett målet i sig, utan även att rastlösheten är ett resultat av oviljan att slå sig ner och bli fast i grottekvarnen. Leve friheten!


-"Gud både hör och ser era synder", skanderar en något serverad och upphetsad präst i hörnan av Rue de Ville och Rue de la Mer.

-Hade Gud förstått människans behov av frihet hade han säkert döpt Jesus till Harley, Davids Son”, tänker jag, samtidigt som styr ut från Les-Saintes-Maries-de-la-Mer i Camargue för den här gången.

Saturday, 3 May 2008

ARTIKEL MCM zigenare, utkast 2008


På väg mot äventyret. Äventyret som ligger bortom de colorerade resebrochyrernas turistkåta rubriker, vilka alla och på sedvanligt sätt, utlovar sensationer till facila priser. Äntligen på väg mot en upplevelse som aldrig sneglat på vår tids alla polychroma och framtunga äventyrsland i plast med fejkade farligheter i låtsasvärldar.

225 x 16 bak, 175 x 14 fram och på rull mot den färgsprakande zigenarfestivalen i Saintes Maries de la Mer i Camargue, dit zigenare från hela Europa reser varje år för att deltaga i sin egen traditionsstinna och mytomspunna pilgrimsresa, vilken avslutas med en ordentlig tredagars brakfest, all included!!

Kan inte låta bli och tänka på en av min ungdoms hjältar som 1963 i en enda mening vid Lincoln Memorial i Washington D.C. gav ett uttryck åt en hel efterkrigsgeneration, “I have a dream …”

Alla har vi drömmar. Zigenarna har sin dröm. En dröm om friheten att ständigt vara på väg i riket mellan soluppgång och solnedgång och dessutom på bra och inbjudande vägar att färdas på. Det kanske är därför som dessa människor numera så politiskt korrekt kallas för “Travellers”. Personligen tycker jag Zigenare låter bättre. Farligare på något sätt. Ett välbehövligt hot mot det etablerade och välordnade lagom-Sverige. Känner mig själv som en zigenare när jag nu har framhjulet riktat mot den lilla camargesiska byn Saintes de Maries de la Mer vid havet i södra Provence och tre dagars zigenarmusik, lägereldar, passion och drama.

Tänker tyst för mig själv, ”att Gud helt säkert hade hojåkare i tankarna när han skapade vägnätet i den här delen av världen. Hade han i samma veva fått sin vilja fram hade han säkert även döpt Jesus till Harley, -Davids Son när han ändå var i farten.

Det finns ögonblick i varje bikers liv när tiden liksom stannar till och håller andan. Allt ovidkommande upphör att finnas. Det finns inget av omvärldens störande krafs som pockar på uppmärksamhet. Det enda som existerar i det ögonblicket är bara just nu. Jag befinner mig just nu i ett sådant ögonblick, och då är det bara hon och jag. Jag och min gamla Softtail Custom från det sena 80-talet.

Den ärrade gamla damen har genomgått en del ansiktlyftningar under åren, vilken började med rake och strech hos ute hos Sofia Hogs under överinseende av den inte helt okände Owe Brandt från Owelution i Stockholm. Sedan dess har åren rullat på och Evotwinnen mullrar fortfarande så där fetdjupt och rytmiskt mellan benen som det skall göra genom ett par Vance & Hines Long Shots. Ljudet bara inte hörs, det känns genom hela ryggraden innan det slutligen når svålen där nackhåret lustfyllt kommenderats i stram givakt som på ett parningssuget vildsvin. ... Det kanske är därför H.D. sägs har patenterat ljudet. Ibland kan man ju fundera över de bakomliggande bevekelsegrunderna till alla bolagsbeslut som tas.

Varför beslutar man sig för att bli biker? Det måste sitta i generna. Typ 40% zigenare, 40% äventyrare, 10% rebell, 10% bra omdöme.

För egen del började det med att jag allt oftare hängde på Kafé Cupido på Roslagsgatan. Haket som kallades för Kupan av de mest initierade drevs av en barsk kvinna, som även gick under namnet Morsan. Hon styrde syltan med kärleksfull auktoritet blandad med tidsenlig förståelse för den motorburna ungdomens dåtida krav på ett bra hang-out. Det gjorde att lokalen blev hemvist för 70-talets mest namnkunniga stockholms-rebeller såsom Gamen, Gringo, Chicko, Hubbe, Rogge, Stumpen och Rita.

Rita var en cool brud. Det sades att hon vid behov hade användbara kontakter hos Hells Angels. Ett starkt minne av Rita var dock att hon vid något tillfälle ville att vi skulle dra en repa till Vaxholm. Lagom avstånd från sta’n, hygglig korvmoj på ångbåtskajen och fin retur hem över Resarö. Hon styrde en fin ”pannabestyckad”chopper och jag en 650 Benelli, en italiensk fjollmoppe med hög töntfaktor. Precis så kändes min båge, i varje fall i Rita’s sällskap.Vi kom aldrig till Vaxholm. Vi hamnade i Norrtälje. Jag kom hem två dagar senare med brakångest, men med några kroppsliga erfarenheter rikare.

Tillbaka till verkligheten. Egentligen är jag inte alls ensam på den här resan genom Frankrike. Vi är faktiskt ett bra litet gäng av gamla och relativt nyfrälsta bikers som är på rull tillsammans.

Packet går under namnet Lazy Bastards och består av ett tiotal lagom slitna och kontorsärrade äventyrare vilka har några gemensamma nämnare.

Vi är en bit över 50+
Vi disponerar vår egen tid
Helgen börjar alltid på Onsdag. Måndagar flexar vi och på Tisdagen har vi kompledigt.
Vår kalender innehåller ca. 98,5% röda dagar.
Vi lever i den klassiska devisen att resan faktiskt är målet. (av en händelse snott av MCM ) , men också enligt mottot "nihile agere est" vilket ungefär betyder att "det är skönt att vila efter att ha gjort ingenting"

Innan vi nu har anlänt till södra Provence har vi fått drygt 300 mil i baken vilket i sig på något sätt känns som en prestation stående på egna meriter.

Den i sammanhanget oortodoxa Mikunin slurpar soppa med samma välbehag som min katt lapar mjölk.

Andrews-kammen, vilken har skapat nytt och vällustigt rappt liv i den tidigare ständigt morgontrötte original-Evon, svarar piggt på tilltal när den beordras högre arbetstakt.

Transkedjan Bla, bla, bla ....

To be continued ...




LAZY WHEELS 2007, utkast


Iden att genomföra en Lazy Wheels 2007 föddes så sent som under föreningens julmiddag 2006. Med Lazy Wheels 2006 i färskt minne i ryggraden så kändes inte förslaget alltför halsbrytande.

Tanken på en hojresa i Pyreneerna väckte omedelbart bifall hos medlemmarna och valet av passande tvåhjuling var snart igång. Skulle man hyra eller skulle man frakta ner eget från Sverige, brydde en del hjärnor den här julmiddagskvällen

Entusiasmen för evenemanget applåderades i takt med att snapsglasens mångfald ökade, väl accompanjerade av Hej Tomtegubbar.

När väl vårsolen börjat fräta på den Svenska vinterskruden fram i April, började dock även intresset för den stundande Lazy Bastards aktiviteten att smälta betänkligt. Av 9 säkra anmälningar till deltagande vaskades det snart fram att endast 4 hard core affeccionados återstod. Brunte, Magnus, Pecka och undertecknad var vad som fortfarande stod upprätta när väl stormen av ursäkter för avhopp hade bedarrat.

I sista stund gjorde dock Thomas en rokad, vilket resulterade i att även han skulle komma att deltaga på en lånad hoj, helt och hållet tack vare Lazy Bastards enda sovande men väldigt alerte medlem, Anders Glemme.

Jag själv och Thomas skulle komma med färja från Palma. Pecka, Magnus och Claes skulle komma med flyg från Sverige. För den svenska kontingenten hade Anders på ett förtroendefullt sätt ordnat hyrbågar, Harley Sportsters 883:er , vilka skulle vänta nyservade och fina på sina förväntansfulla chaufförer vid första nattens hotell i Barcelona.

Så var dagen då inne när grabbarna skulle mötas i Barcelona för att göra en gemensam 200 milaresa genom de Spanska och Franska Pyreneerna.

Bild utanför hotellet

Samling utanför hotellet. Vattenkammade och nypolerade är vi då redo att ta Barcelona i besittning. Notera Bruntes vita tofspjuck. Det är klass på den pöjken.

Jodå Lazy Bastards nya väst premiärvisades också för en förvånad omvärld. Att den skulle skapa många muntra ovationer under den kommande veckan kunde vi aldrig ana vi denna tidiga timmne.

Ingenting skall som bekant göras på fastande mage varför veckan skulle inleddes med hygglig middag på Las Caracoles i Barcelonas gamla del.

Bild kock

Entren in till krogen sker genom köket efter det att man har passerat den kycklinggrillande kocken vid sidan av själva entredörren.

Bild Brunte & Pecka

Lite sett i backspegeln, började det gå lite snett redan första kvällen.

Den gode Thomas har ibland ett irriterande och ofta närvarande dominansbehov. Att t.ex. tala om för omgivningen hur saker och ting egentligen förhåller sig, oaktat andras uppfattning, är en favorit på hans komunikativa meny. Alltför ofta reser sig håret på ända på de ärrade drabanter som tvingas lyssna när Thomas tar fart.

Bild Magnus lugg

Magnus försöker i det här läget göra en djupdykning i soppan med rest ragg, när Thomas fortsatt och med animerade armviftningar hävdar att masten alltid och på alla båtar skall luta 32 grader föröver över mastfoten.

Bild Pecka

Pecka verkar inte tro inte sina öron. Eller också verkar han tänka att ”karln är ju skvatt galen”.

Bild Brunte

Brunte som vanligtvis står pall för en kuling i sällskapslivet ser bara förläget på, undrande ”hur skall detta sluta”?

Bild Pecka

Pecka svarar artigt enligt god sed och uppfostran, dock med hjärnan i viloläge, ”aahh ja just det.”

Bild Hela bordet

Brunte tar chansen och lämnar utläggningen om mastpostitioneringen för ett sannolikt betydligare intressantare meningsutbyte med Magnus.

Bild LB på gatan

Några pavor tinto senare vandrar gänget hem genom folkvimlet i ett nattbarcelona som aldrig riktigt går och lägger sig.

Bild Samling

Jo visst drar det i nöjestarmen, men med tanke på morgondagens äventyr så är det säkrast att ta taxi tillbaka till hotellet.

Bild Cristopher Columbus

I de mörka timmarna går livet vidare under skarp uppsikt av Christopher Columbus, vilken från sin upphöjda plats på Placa Colom visar riktning och position åt nattens alla sneseglare.
Bild Thomas & Magnus

Väl på hotellet finns det alltid tid för ett sista snack och kanske en bärs. Brunte kör slanka linjen.

Kartbilder

15 mil till Cadaques kanske inte är så mycket att snacka om, rent allmänt sett kanske , men om man som Brunte bara har 20 totala livsmil i baken, så är det ju på gränsen till en livsgärning.

Trots denna insikt började morgonen i god ordning, , med en hygglig frukost på hotellet med varierad gröpe på den ordinarie menyn. Hojarna packades så småningom efter konstens alla regler. GPS:en gavs körorder och så var det bara att med slörpande twinnar styra ut i Barcelonas morgontrafik vilken programenligt bjöd på rusningstrafik, småolyckopr och oändliga köer vilka på kunnigt knuttemaner elegant passerades i avåkningsfilen. Äntligen var vi då på väg rakt in i Lazy Rider-äventyret.

Bild Thomas

Någon mil senare var det dags för Thomas att ange skäl för att det hela prylen egentligen var ett djävla piss. Hans lånebåge var försett med ett apehanger-styre vilket naturligtvis i motvind gav ett visst vindfång. I sammanhanget kom jag dock att tänka på ett passande svenskt ordstäv, ”Mycket skrik för lite ull sa kärringen när hon rakade grisen”. Vilken djävla biker muttrade jag tyst för mig själv där vi i solidaritetens tecken sänkte hastigheten till blygsamma 60 km./tim på motorväg med drygt 15 mil framför styret.

Vybild Cadaques

Vid Figueres och ett Mecka för Dali fantaster höll vi vänster ut mot Cadaques, den lilla Ibizamarinerade byn vid Medelhavets strand.

Parkeringsbild

Sen eftermiddag landade vi utanför hotellet, vi checkar in och får låst parkering på hotellets gård.

Bild Pecka

Vad är det som drar mest efter lite vägdamm i halsen. Sannolikt en copa rosado eller tinto eller varför inte en kall pilsner, lite oliver och en hygglig utsikt.

Bild Thomas

I Cadaques är allt möjligt och det mesta är faktiskt tillåtet. Som t.ex. att klä sig som en reklampellejöns för Americas Cup utan att egentligen veta vilket varumärke som är hemvist för hårschampoo eller skotvinchar. Man kan också spela gitarr, vara lagom laid-back, ha snäckor i håret, småflörta lite med äldre pomaderade och guldrolexutstyrda tyska äldre herrars alldeles för unga fruar, och leva på deras och resten av populasens allmosor. Jag tror dock att vi lagom serverade Lazy Bastards till slut hade pröjsat hela deras normala veckoarvode.

Bild flicka på sten

Till musiken kan man blicka på trevliga utsikter utan några som helst andra avsikter.

Bild Lazy Bastards bakifrån

En rundvandring i Cadaques är en sinnlig upplevelse för den som råkar ha en kamera till hands. Stärkta av sång, vin och vackra kvinnor var det hög tid för en rundvandring i den i allra högsta grad pittoreska byn.

Vad gör man när man känner sig mätt på kulturella intryck och insmickrande vyer. Jo naturligtvis uppsöker man ett hyggligt vattenhål för en eftermiddagspilsner eller två, kanske lite tapas också om det skulle råka erbjudas. Det bedrägliga lugnet bryts plötsligt av skrik och skratt. Någon ligger raklång på gatan och hjälpande händer strömmar snabbt till. Vad hände? Jo en ung dam hade fått syn på våra broderade ryggtavlor och den där nu så välkände och i uppenbar välmåga vilande Late Bastarden. Våra västar hade väckt en munterhet som inte gick att ta miste på. En kvinna med kamera hade sökt den bästa vinkeln för att föreviga det som hon senare skulle beskriva som en bild man bara inte fick missa att ta.

Hon backade och backade ända till hon föll handlöst baklänges över en av serveringens blomsterarrangemang. Krukan välte och hon med den.

Slutet gott allting gott. Som tack för visad uppskattning bjöd vi henne och hennes kompisar på några copas

Lugnet återevände och det rosa skymningsljuset skänkte behagfullhet åt barnens lekar under uppsikt av den i Cadaques ständigt närvarande senor Dali

Skymning övergick sakta i kväll och tarmludden började pocka på uppmärksamhet.
Cadaques hämtade lojt andan i den blå timmen efter dagens alla sysslor.

Krogarna fylldes sakteliga av förväntasfulla gäster. Valet för våran del denna kväll lutade åt fisk & skaldjur varför Els Pesqadors blev det naturliga valet. Även om ett fönsterbord hade varit väl så lockande så kände vi ganska snart att få sitta i det fria på terassen med utsikt över hamnen skulle vara helrätt.

God mat, gott vin, goda vänner och väldigt goda historier. Kan det bli bättre. Magnus berättade generöst om sin öden och äventyr i Duved. Skratten blev många och mer högljudda i takt med att kaffe och congac hamnad i rätt strupe.

Gänget var på äventyr och festhumör. Ingen var nödbedd när lite nattsudd stod som förslag på menyn innan hotellkudden skulle omfamnas.

Kanske en GT eller en pilsner på Casinot, vilket verkade en lovande oas för, inte bara lata utan även, törstiga Bastarder.

I nattes ljus verkade Cadaques ruva på en skamligt dekadent lusta. Romantiskt och med en förförande puls lät vi oss ledas in i nattens farligheter till ljudet av Medelhavets skvalpande vågkluck, spridda lågmälda samtal, ett plötsligt skratt, sorlet från barer och cafeer, och i bakgrunden en saxofon vars jazziga klang flöt ut genom ett öppet fönster.

Väl istallerade på en anständig inrättning med låg fallhöjd från barstolen rades flaskor glas upp i allt längre rader.

Hyggligt marinerade tog yrseln ut sin rätt och blicken fick påtagliga fokuseringsproblem. Det blev dags att vingla hem till hotellet. Med ledsyn bara på ena ögat och tummen i rännstenen blev promenaden ett hot mot den egna hälsan. Någon föreslog att vi skulle gå in och ta en sista nightcap i hotellets trädgård. Sorry wrong entrance mate.

Med för liten basker på svålen stack gryningsljuset över hotellets bakgård skarpt i Bastardernas ögon påföljande morgon när klockan klämtade för revelj.

Med viss grus i ögonen beslöts till frukost att Magnus medhavda GPS skulle moteras. Bara för säkerhets skull s.a.s.. Att läsa de små bokstäverna i kartboken skulle inte vara att tänka på. Magnus hade till och med svårigheter att läsa monteringsanvisningen. Mycket fniss igen under det att Thomas bättrar på finishen på lånehojen.

Dagen skulle innebära en av de längre transporterna under denna vecka. Första stop skulle dock ske efter några få mil i Figueres där vi skulle besöka den inte helt okände Salvador Dalis Museum. Efter det skulle det vara raka spåret norrut och in i Frankrike. Kanske en kaffe vid gränsen inför vidare färd.

Redan efter någon mil var det stopp och vila. Dels var det Thomas styrproblem med apstyret som gjorde sig påmint igen, men framför allt fick inte Magnus GPS:en att ange rätt riktning. Den visade vägvalskorrigering och att vi skulle ta genvägen över Gibraltar och Marocko

Underbart vackra vägavsnitt väntade oss med vyer över Medelhavet och bergssidor mer eller mindre täckta av blommande ginst och rikt slösande klasar av marguritter.

När vi närmade oss Figueres kunde vi inte undgå den smygande men påtagliga känslan av en svunnen kultur respektlöst blandad med hissnande surrealistiska inslag vilket med hull och hår tycktes ha anamats av stadens innevånare.

Se där en annan och mer tidig lat bastard i sin vilstol undrande över tidens förfall. Ingen tvekan om att vi nu börjar närma oss den Dalianska helgedomen Museo Dali. Efter Pradomuseet i Madrid är Dalimuseet Spaniens mest besökta museum.

Salvador Dali unikt geni eller lagom perverterad snuskhummer med sexuella och religiösa undertoner eller kanske både och. Vad man än tycker om detta så kan man ju inte annat än facineras av mannes helt sanslösa och helt formbrytande produktion under ett långt och vådligt kreativt liv.

Dags nu att vara en Lat Bastard, luta mig tillbaka och låta bilderna tala för sig själva.

Efter att avslutningsvis ha tagit del av Dalis egen hädanfärd från det materiella kaoset och det abusrda varandet, stapplar vi själva utmattade mot utgången genom munnen på en draperad valkyria. Vi tar hastigt farväl av Djingis Kahn som med sedvanligt asiatiskt fånigt flin, residerar i magen på en mansbensförsedd våningshög stålfågel krönt med kunglig krona vilken är erotiskt draperad med guldmålade kondomer. Gode Gud i himlen, hav förbarmande över oss människor.

Påståendet i denna politiska grafitti att, ”this is not Spain” känns på något sätt som dagens understatement, och en bekräftelse på våra ega magkänslor att Dalis värld snarare är ett rike beläget någonstans mittemellan Armageddon och Hades.

Lite gröpe och en stor pilsner tack, under det vi sorterar ut våra lätt förvirrade tankar och känslor.

Gruppbild på temat, ”Vi var här”, tas under ytterligare ett av Dalis mångfacetterade uttryck. Mannen tittar på oss. Eller är det barnet inom honom som tittar på omvärlden genom hans överdimensionerade ögonhålor, eller uppmanar han oss till att vi skall se barnet inom oss själva.... Frågan blir liksom hängande i luften, under det att vi lämnar Dalimuseet och dess tusentals turistande besökare åt sina egna funderingar. Vår i marmor frusne latbroder tycks även han fundera över sin skapares mening och andra liknande stora livsfrågor.

Ut på vägen igen. Motvind och aphäng. Gnissel i kön från Thomas som inte riktigt ser äventyret fast han sitter mitt i det. Humöret återvänder dock när det blir paus och en cortado vid gränsen vid Coll del Pertus. I Bakgrunden avtecknar sig vårt egentliga målområde, Pyreneerna.

Trots att hela denna sträcka avverkas på motorväg, så kunde man inte annat än njuta av det skiftande landskapet. De saltbemängda dofterna från havet till höger och de rosmarin och timjanbemängda förnimmelserna från bergen till vänster. Att i mil efter mil känna twinnens lätt avspända rytmiska dunkande fortplanta sig från någonstans i rumptrakten upp genom ryggmärgen ända till nackhåren vilka av fri vilja stod i stram givakt, är en känsla som måste vara så nära nirvana man kan komma, om man nu är en hängiven biker vill säga.

Via Perpignan och Narbonne så anlände vi under eftermiddagen Carcassonne med sin helt magnifika Katariska borg i blickfånget.

Historien om borgen La Cite och dess tidigare innevånare, Kartarerna, är en mörk och blodsdrypande historia från ett medeltida Europa när religionsförtryck och häxprocesser iscensatta av påven i Rom alltför ofta stod på den ordinarie dagsordningen.

Förföljelserna kulminerade i det sista stora korståget mot och massakern av Kartarerna i Carcassonne 1244 ledd av den fruktade tempelriddaren Simon Montfort

La Cite är idag ett turistmål av gigantiska mått. Bland allt tingeltangel kan man dock förtfarande urskilja konturerna av en svunnen kultur med uttryck som naturligtvis under sin tid utgjorde ett allvarligt hot mot den etablerade världsbilden vilken främst hade den romerskt katolska kyrkan som avsändare.

Efter en relativt lång transportsträcka på motorväg under dagen känns en hygglig lunch som ett erbjudande man gärna antager. En ordentlig fransk kycklingsallad och en pilsner kan få den mest surmulne på gott humör.

Med ny energi tog vi oss an borgen och dess myller av gaor och torg. Vi lät oss imponeras av byggnadens nästan organiska struktur där dess enorma försvarssystem av inre och yttre murar, torn och vallgravar gjorde den till en hårdhudad försvarare.

Från finkultur och historiska vingslag stod sedan den lilla staden Limoux på vår resplan. Limoux är väl känt för två saker. Dels att det är den sista utposten innan Pyrenerna för att kunna få sig ett glas eller två av det ytterst lokala pärlande vita vinet Blanquette. Det andra torde vara det ytterst överdekorerat framtunga och väldigt samtidskorrekt bögiga hotellet Hotel Grand Moderne & Pigeon.

Kanske såg det inte riktigt ut så här i foijen när vi anlände men det var inte långt ifrån. I hotellets reception reciderade Monseiur Claude. Han fick ett plötsligt uttryckt i kroppsspråket vilken avslöjade en chockartad hoppfullhet blandad med en påtaglig lustfylld kåthet, när fem gubar i läder travar in och beställer dubbelrum. Hans långa blickar under halvslutna ögonlock speglade sinnliga löften om vi bara skulle komma på tanken att markera samförstånd avseende möjlig kompatibel sexuell tillhörighet.

För att ytterligare späda på hans upphetsning beställde Brunte och Pecka bröllopssviten. Monsieur Claude fick något saligt vattnigt i blicken. Rummet visade sig vara en grön marsipantårta med mycket grädde och spunnet socker i förföriska accentfärger, vilket osökt förde tankarna till en gigantisk Princesstårta från min barndoms Tössebageri på Banergatan i Stockholm. I denna fjolliga wet-dream med tillhörande sänghimmel i taft och siden, skulle Claes och Pecka spendera sin natt tillsammans, dock långt ifrån den hoppfulla dröm som monsieur Claude fortfarande närde bakom disken i sin reception två trappor ned i hotellets vestibul.

Middag på Place Republique med lokal underhållning. En fullständigt osanolik upplevelse när den lilla stadens innevånare av komunen bjöds på dans till levande orkester vars repertoir endast verkade bestå av en eller högst två låtar fast i olika tempo vilkade de spelade i flera timmar utan märkbara pauser.

Bortsett från alla dansanta damer vilka uppenbarligen saknade manliga partners så gick det inte att undgå att fantisera om resten av den dansande publiken.

Det där måste vara järnhandlarn monsieur Brochette vars fru gick bort för några år sedan. Efter att i flera år ha vigt sitt liv åt skruvar och muttrar så har han då äntligen vågat ta steget. Steget att redan veckan innan denna danskväll skulle gå av stapeln ringa till stadens famme fatale mademoiselle Henriette Legrand som till vardags arbetar i stadens parfymeri, för att bjuda ut henne på en svängom, och kanske en ver du blanquette innan det blir dags för honom att återvända till vardagsvärlden i tum och millimeter. Han vet dessutom att imorgon kommer hela den lilla staden att skallra av ryktena att han, den redige och moralsikt oförvitlige järnvaruhandlaren, helt säkerligen är yterligare en i den långa raden av män vilka har lägrat den inte helt och hållet sedesamma mademoiselle Legrand. I denna stund ignoerar han allas blickar och alla eventuella framtida illsinnade rykten. Just i detta nu har han, den något till åren komna men ändå i hans ögon, den mycket attraktiva Henriette i sin famn. Och det är det viktighaste

Och se där har vi Apotekaren Pierre Curie. Hans apotek har gått i arv från far till son i sex generationer. Han tillhör stadens övre sociala skikt till vilket familjen mödosamt har manövrerat sig under många år av socialt lindanseri. Han dansar här med sitt butiksbiträde Pauline Gasgone. Pauline är ensamstående, närsynt och låghalt. Livet har inte varit generöst mot henne på något sätt. Hennes räddning var att hon fick jobbet som biträde hos monsieur Curie för snart 20 år sedan. Som lite bonus för gott arbete under året som gått har nu apotekaren bjudit ut sitt trogna biträde på en helkväll i staden. Efter dansen skall man äta en middag på stadshotellet vilken sannolikt kommer att inledas av räkcocktail följt av en coq au vin . Han har lovat att eskortera henne tillbaka till hennes bostad inan mörkret faller.

För Pauline är detta en kväll hon länge har sett framemot med stor glädje och tacksamhet. Hon är rörd över att hennes chef har uppmärksammat hennes flit under året som gått. För Apotekaren är det endast en fråga om personalvård och en fortsatt försäkran om att Pauline fortsättninsvis kommer att hålla ordning i butikens lilla lager av Asperin och hostmedecin till en minimal lön.

Innan det var dags för oss att intaga sängläge ville Brunte dela med sig av sitt virituellt villiga kontaktnät. Med stigande förvåning och upphetsning klev vi in i Match.com’s lockande frestelser.

Det är den här scenen som Claude i receptionen har haft framför sin inre blick. Han skulle bara veta.

Morgon och grönsaksmarknad utanför hotellet innan vi ställer näbben mot Audedalen och nästa stopp i den medeltida byn Rennes le Chateau.

Monsegur

Det vilar något tungt och tragiskt över Monsegur trots att vårsolen skiner och den lokala tuppen galer till bifall som om det gällde hans liv och befattning.

Kanske är det ett kvardröjande dödsskri från tiden då tusentals katariska män, kvinnor och barn dödades och brändes på bål efter det att borgen i Monsegur stormats och intagits av katolska kyrkans inquisadorer.

Brunte med enbart 20 mil i sadeln så måste 200 mil på raken vara så nära en livsgärning man kan komma.



To be continued ...

SYDSLUTTNING & BENNY GOODMAN …2005



Gymnasiets latinlinje var ett garanterat växthus för alla de som redan i skolåldern formerade sig, för att senare i livet utgöra en färgstark grupp manliga 50+ taggare. En del av dessa grånande livsnjutare med begynnande synlig innerslang skulle, med viss möda, komma att aspirera på en styrelseplats i det illustra sällskapet Tagga Ner.

Jag har just blivit antagen som prospect i sällskapet. Nedan följer en rapport från en av sällskapets övningar på Mallorca under några dagar under slutet av oktober månad 2005, vilken jag inte bara bevittnade, utan även med viss glädjefylld möda deltog i. Att bli fullvärdig medlem gissar jag kommer att kräva ytterligare attribut. Framtiden får utvisa om man matchar in eller om man flaggas av för grosshandlarstart.

Uppmarschen mot sällskapet har dock för min del sannolikt skett helt programenligt. Fyra årig latinlinje på internatskola med en präktig relegering under sista termin på det fjärde året garanterade en bra positionering. De abrupt avbrutna fyra årens studier, har alltnog vid en senare inventering, visat sig ha kvarlämnat vissa kunskaper i det ädla språket. Det är framförallt två livsavgörande meningar av oskattbart värde som har etsat sig fast i lågpannan. Det ena är ”Tandem muscat cacavit” fritt översatt ”Äntligen sket flugan”. Det andra är ”Navigare necesse est” lika fritt borde det bli ” Att segla är nödvändigt.

Om flugans livsöde känns som ett löfte, så känns nödvändigheten att segla som ett tvång. Då min förenklade teori om människor är, att vi alla mer eller mindre drivs av livslånga tvångstankar så faller bitarna på plats. Människan älskar alltså att segla.

Jag har aldrig seglat, d.v.s. seglat på riktigt. Jag kände att mitt öde på den fronten var beseglat den dagen min kompis Thomas Rudewald någon gång under sommaren slog en signal. Thomas som har ett lagom brokigt förflutet är för övrigt Chairman i Tagga Ner. Bland hans meriter har framgått att han är KonsultElvis och Comfy Chair Tester. Alltså en bra polare att skota hem när det blåser kuling.

Thomas telefonsamtal mynnade ut i att han inbjöd mig att deltaga i en veckolång kappsegling på Mallorca tillsammans med några andra likasinnade kamrater från Sverige. Hela evenemanget som skulle gå under namnet Bavaria Balearen Cup 2005 lät som en omisskännligt tyskvarning. Det skulle senare visa sig vara en helt korrekt karttolkning.

När jag något senare berättade för några lokala vänner på hemmaön att jag inom kort var på väg att förlora min svendom såsom gast på segelsportens altare, frågade man genast på vilken båt det skulle ske, som om det nu skulle ha någon betydelse eller vara av någon avgörande vikt.

På en Bavaria 42:a svarade jag utan att blinka, rätt stolt över mina snabbt nyvunna kunskaper inom marina modellbeteckningar.

Charterholkar, fnös mina vänner som enda kommentar. Mitt mod frös till is i sensommarvärmen och jag övervägde snabbt att omvärdera mina kriterier för vänskap.

För den oerfarne och oinitierade riskerar seglingssporten ibland att uppfattas som en klassrelaterad sport med övertoner från den klasskänsliga fina världen. Ingenting skulle kunna vara mer missvisande. Segling som sport är tillgänglig för alla. Jag torde sannolikt vara en god förebild för detta påstående efter en veckas kappseglande bland kreti och pleti.

Just här kan jag inte låta bli att reflektera över att segelsporten sedan länge har bytt kostym. I min barndom var det t.ex. otänkbart för de s.k. riktiga seglarna att under kvällstid gå på klubben utan mörk klubbkavaj med polerat klubbmärke, vita byxor och vita nykritade dojor. Man tilltalade varandra i en låg och avmätt ton, vilken förvånansvärt väl harmoniserade med Revengegrunds ödsliga hoande ute till havs som väl passande ljudkuliss.

Det outtalade språket kunde liknas vid ett rituellt signalspel, ordlöst men innehållsrikt. Genom klädsel och gester signalerades avsikt och hemvist. För den nyfikne iakttagaren kunde en dag på klubben te sig som en jubileumssegling fylld med magifika Hondurasvagnar i full gala med tidsenlig lyft akterföring, vilka mest syntes vara avsedda att imponera på sin omgivning. Hon har en så graciös och inbjudande akter, kunde vara en vanlig kommentar under den här tiden. Idag skulle man förmodligen titta efter något annat om en fin akter kom på tal.

Våta bomullssegel på tork under dansbanans runda tak har bytts ut mot kevlargardiner vilka numera rullas in i masten efter utfört uppdrag. Vinschar med olika utväxlingar smiskar svällande biceps på fingrarna och skotråttan har uppgraderatas till ett piano.

Den mörkblå skepparjackan i filt med rekorderlig krage och stora ankarprydda knappar på har bytts ut mot colorerade Gortex jackor med kardborrelås och praktiska fickor för kreditkort och mobiltelefon. En lyxvariant med det äventyrliga namnet Ocean Explorer innehåller dessutom en sinnrik utvecklingsbar ficka för den alltmer vanliga handhållna GPS en. Enligt reklamen kan fickan också användas som sittunderlag, livboj eller nödraket. En allt nödvändigare kombination i vår krisdrabbade tid

Tillgång till klubbhusens regnskogsboisserade, och av traditioner baktunga, lokaler har ersatts med partytält med spröjsade fönster i plast. Vackra dukade bord har fått ge vika för långbord och klappstolar. Sjötungan enligt Walewska har hamnat i gårdagen. Idag kallas gröpen crossfood och serveras ur cantiner vilka jag senast såg när jag låg på fältmanöver på Utö på 60 talet. Årgångsviner har konverterat till vin nouveau och serveras ur Tetrapac i 10 litersformat. För Kalle Kartong spelar det ju egentligen ingen roll, han dricker ändå bara pilsner. Dagens marina Haute Couture är oftast reklamtunga T-shirts med tveksamma löften och överdrivna statements. En påtagligt bukstinn manlig deltagare från Malmö signalerar till omvärlden via sin T-tröja, I don’t give a fock …, nej det verkar så tänker jag högt för mig själv samtidigt som jag noterar den ovanligt klumpiga kopplingen till segelsporten.

Språket har fått nya verb och satsbildningar, till förfång för den akademiska grammatiken men till glädje och gamman för vår samtid vilken tar dagen och livet mer med en klackspark.

Nog orerande om att det var bättre för. Nu stod en veckolång kappsegling i Medelhavets turkosblå balja för porten.

Med påfallande Richterutslag i knäna så var då dagen kommen. Min plats hade av Thomas blivit angiven till fördäck, vilket jag skulle dela tillsammans med en kille som hette Anders. Detta ganska hala och, utav linor och skot, belamrade utrymme hade blivit tilldelat mig som min domän för den kommande veckan. Kommandoorden vilka skulle ha mig som mottagare under de första dagarna, och på vilka jag skyndsammast skulle reagera, skulle vara fläsk i lä, fläsk i lovart, förligt fläsk osv. Vad lite visste jag då om vad för nya ord och uttryck som låg i beredskap för mig att få ihop till någon form av sammanhang.

Anders var den förste jag mötte efter att ha anlänt till Club Nautico i Palma. Hans vänliga sätt och lite rufsiga intryck gjorde att jag genast kände mig välkommen. Det slog mig att han fick mig att tänka på en av mina barndomshjältar, mästerdetektiven Kalle Blomkvist. Levnadskonstnär, lösnummerförsäljare och lite nervig opportunist som jag själv, tänkte jag vidare. Anders berättade att hans roll ombord var Grinder. Jaha vad intressant, sa jag och såg förmodligen ut som en fågelholk. Inget bra läge att fråga om innebörden av denna sysselsättning så här tidigt i äventyret, slog det mig.

Väl ombord i träffar jag Odd hopkurad i sittbrunnen över en dator, inbegripen i en simulerad och komplicerad kursanalys på GPS’en. Odd vilken skulle fungera som båtens strateg och navigatör blev ytterligare ett bevis på kraften i en direktkontakt med positiva förtecken. Jag kände i det här läget att hela projektet bara blev bättre och bättre. Odd utstrålade ett jovialisk leklynne med många bottnar, parat med en påtaglig flerdimensionell kunskap i många ämnen. Spontan och lätt till hyss och skratt. Jag började nu känna mig väldigt väl till mods.

I fören stod en man och visslade samtidigt som han justerade något för om masten. När han ser mig komma snubblande över däcket släpper han vad han har för händerna och kommer mig tillmötes. Tjena, Brunte, välkommen ombord säger ett ansikte som osökt får mig att tänka på någon av de bildsköna gudarna ur den grekiska mytologin. Från höften kommer en våffla farande. ”Handslaget säger allt om personen”, tror jag det stod i någon bok som handlade om det sociala signalsystemet, vilken jag läste som osäker tonåring. Om så skulle vara fallet så var den här snubben som kallade sig själv för Brunte någon som inte gick av för hackor.

Jag hade just mött Claes. Det blev ett spännande möte som snabbt skulle utveckla sig till en varm vänskap, den korta tiden till trots. Bakom den lite bistra och lagom coola attityden skulle visa sig en man med de där speciella egenskaperna som många gånger utmärker bl.a. en stark ledare. Bakom det där coola fanns en varm och kärleksfull människa med enormt mycket humor och fin distans till tillvarons trivialiteter. Kort sagt en riktig höjdare. På min trevande fråga vad hans uppgift var under veckan svarade han bara ”ha koll på gardinerna så vagnen plockar rosor”. Jaså svarade jag.

Seglingsdagarna blev en upplevelse och en succé. En upplevelse för mig och en succé för Team Lazy Bastards. Vi spikade alla dagarnas seglingar. I några fall med bara några sekunder tillgodo när alla, för mig totalt obegripliga, handicapparametrar hade räknats in och ut. Vi spöade tysken ordentligt på hans egen planhalva. Upphetsad av våra framgångar förslog jag att vi skulle salutera varje lyckosamt seglingsresultat genom att köra librettot ur Wagners dödsmarsch genom båtens yttre högtalare. Det kanske var tur att mitt förslag inte vann majoritetens gehör. Jag kunde dock inte låta bli att väl i hamn stolt bära min T-shirt med den utmanande texten ” gracis a deu yo no som un alemany” Fritt översatt från katalan / mallorquinn betyder det ungefär, ”tack gode gud att jag inte är tysk” Den väckte en viss munterhet framför allt bland spanjorerna.

I väntan på vind blev det stunder av loj kontemplation. Jag tyckte att Palma såg inbjudande ut från havssidan. Greppbar i storlek och på något sätt välkomnande i sin utstrålning . Det slog mig att så långt ögat kunde ser fanns inga groteska höghus och köpcentrumkomplex med inbyggt människoförakt som främsta kännemärke. Tänka sig att de flesta husen i de centrala delarna är från 1200 talet och tidigare, pietetsfullt renoverade och kärleksfullt underhållna av generationer.

Hur såg Palma ut för de som kom farande med båt och ankrade upp i Palmabukten på den tiden. Katedralen låg naturligtvis där med hela gamla staden bakom sig. La Lonja med det vackra börshuset i gotisk stil från tidigt 1300 tal. Santa Catalina med de tre kvarnarna. Hur var vardagslivet på den tiden? Som nu kanske fast sannolikt med mindre prylångest och mer tyngdpunkt på ära och heder. Här drar jag mig till minnes en historia om en viss Senõr Jaime Armadans som placerade familjens heder i framsätet.

Historien som den berättats för mig gick ungefär så här.

”Det var en herre som en afton under karnevalen red hem längs en av de krokiga gränderna bakom katedralen. En tjänsteflicka stod i ett fönster, och när han befann sig rakt under henne, tömde hon en kanna med iskallt vatten över honom. Bara som ett oskyldigt skämt. Det var ju trots allt karneval. Men mannen som hette Jaime Armadans blev långvåt och ursinnig. Han bröt sig in i huset och piskade på stående fot upp pigan i hennes matmors åsyn. Sedan gick han. En timme senare kom husets herre hem och fick höra en våldsamt överdriven skildring av det tidigare besöket. Husets herre hette Pedro Español, och han blev också tokarg. På ett ögonblick hade han samlat ihop hela sin släkt och tågat raka vägen till Armadans hus. Där lät han slå in porten och misshandlade svårt Don Jaime och hans hustru och en släkting som råkade komma till städes. Det sades att det var ett under att det inte dog av sina sår. Naturligtvis blev det en förfärlig skandal, men tystades ner för familjernas skull och slutade med förlikning. Något år senare, under högmässan under Allhelgonadagen, kom hela släkten Armadans tyvärr inklampande in i San Franciskokyrkan, och i trängseln passade man på att knuffa till några medlemmar av familjen Español som tillhörde samma församling. Så var det klart. Trehundra personer befann sig i ett våldsamt slagsmål med knivar och värjor och kyrkpallar. Prästerna skrek som stuckna grisar, men de blev undansparkade. Först när officianten hade kastat sig emellan de stridande med hostian kunde man få en överblick av krigsskådeplatsen. Golvet var täckt av blodiga lik och sönderhackade kombattanter. Blodet hade stänkt högt upp på väggarna. Polisrapporten omfattade sexhundra sidor. I folioformat.”

Så gick det till på Mallorca i slutet på 1400 talet då befolkningen var släktkär, stolt och hade hedern som ledstjärna.

Tillbaks till verkligheten. Det började rassla i gardinerna. En och annan humla syntes plötsligt jaga fram och tillbaka över den nyss så blanka vattenytan. I comradion meddelades start om femton minuter.

Okey gubbar, säger Claes som nu vaknat till liv. Nu tar vi det lugnt och fint, vi har gått om tid att köra några provstarter.

Odd tar du tid från startbåten? Bra

Thomas gå upp akter om startbåten. Vi slår där så provar vi om vi kan pina oss babord om startbojen.

Fredric, när vi har slagit vill jag ha fläsk i lovart midskepps.

Anders du tar babordskvarnen.

Jag tar pianot Odd om du håller koll på tid och gradtal.

OK boys då slår vi var beredda.

Pang! 10 minuters skottet.

Anders ta hem en XXläpp.

Jag sitter fortfarande i min fläskposition och noterar med stigande upphetsning att humlorna är på vår sida till skillnad från ett flertal av våra högröstade tyska konkurrenter i sina charterholkar.

LITEN ORDLISTA OCH ANVÄNDBARA UTTRYCK

Vagn - båt (respektfullt)
Låda - båt (föraktfullt)
Holk - båt (om möjligt än mer föraktfullt)
Båge - som ovan
Snörpen - segelinställning i focken
Gardiner - segel
Humla - liten vind, vindby
Pust - lite mer vind
Pina - gå högt i vind
Piano, keyboard - låsmekanism i rad för fall på både babords och styrbords sida
G.G - gratis gröpe d.v.s. någon bjuder på mat
I näbben - i fören eller i förens förlängning
Sandloppa - mindre båt än den man själv seglar
Fyller på - tilltagande vind i seglen
Handoja el. hanfot - ett speciellt skotbeslag
Hyvla av tio dist - avverka 10 distansminuter
Regnskog - ädelträinredning
Va! - vanligaste ordet på sjön
Stora kundvagnen - stjärnbilden stora Karlavagnen
Sätta in på banken - tjäna distans, fördel
In i kaklet - in mot bergvägg, segla nära land
Banjovåffla - skakiga händer innan start
Grosshandlarstart - trängning från lovart
Ofri bord - väjningsplikt
Rosor - fördelar
Blya - båten gå framåt av egen tyngd
XX-läpp - liten mätenhet
Casha in - utdelning


Strömmingsambulans från Rödlöga - båt anpassad för sitt ändamål

Korinternas intåg i vetebullen - imponerande entre

Komma in på klubbhuset och snacka med slussvakten - besöka toaletten

Cacha in på en gång - ge upp för att vinna något annat när t.ex. vinden vrider emot

Därute plockar man inga roser- används när man ser t.ex. konkurrenternas felmanövrar i banan.

Ta in en XX-läpp - skota hem mycket lite

I krysset på Greta - mitt i prick ( i Spanien byts Greta vanligtvis ut mot Carmen)

Tyska delfiner med snorkel - badande tyska seglare i Medelhavet

Sydsluttning & Benny Goodman - allmänt bra läge

Sydsluttning - 1 kartong rött

Vinden rymmer in vid land - vinden dör ut vid land

Det är brudarna som visar åt vilket håll kompassnålen skall visa - fri tolkning (används ofta under
After Sea)

Defilera i manschetter -segla sista seglingen när regattan är klar.

Piruetter i Mussekostym - Holliday on Ice. (vad har det egentligen med segling att göra. förf.anm.)

DEBATTARTIKEL SvD 2005

Varför är Jesu liv ett hot kyrkan?

Till dags dato har det väl skrivits flera spaltmil i svensk press om Dan Browns bestseller Da Vinci koden. Trots detta verkar inte intresset för bokens konspirativa huvudtema ha svalnat, snarare tvärtom. Boken har inte bara väckt stor debatt i olika läger, den verkar snarare ha blivit något av en ögonöppnare för många människor. Kan det verkligen vara sant …? Finns det en möjlighet att …?

Utan tvekan är bokens övergripande story och persongalleri en fiction, men det rika och detaljerade bakgrundmaterialet , vilken utgör delar av bokens grundpelare, är så intressant att det borde vara värt ett närmare studium.

Sagt och gjort jag begav mig i sällskap med Gert Lilja, en svensk frilansjournalist, till ort och ställe för ”kodens” källflöde för att få mer kött på benen i hela frågan. Tanken var dessutom att vår resa skulle mynna ut i ett antal artiklar och resereportage. Området för vårt besök i ”kodlandet” kom att innefatta Carcassonne, Razes, Quillan, Rennes-le Bain, Rennes-le-Chateau, Montesegur och Blanchefort, vilka alla är orter i Languedoc i södra Frankrike. Där i dalgångarna vid foten av Pyreneerna skulle saker komma att uppenbara sig för oss som vi inte ens i vår vildaste fantasi kunde ha anat.

De erfarenheter vi drog av vår vistelse i området, och på det sätt bakgrunden till Da Vinci koden framställts i media visar med eftertryck att frågan är långt mer komplex och mångfacetterad än vad som tidigare kanske beskrivits.

Efter att ha läst Da Vinci koden gjorde vi såsom så många andra sannolikt också har gjort, vi plöjde Internet efter mer information. Opus Dei’s websida detaljstuderades, Tempelriddarnas websidor nagelfors, information om Prieure de Sion lämnades inte åt slumpen, bilder på Da Vincis målningar laddades ner för att verkligen få svart på vitt om det möjligen kunde stämma.

Sedan dess har det blivit en hylla med böcker och fetfyllda pärmar och mappar med anteckningar, kartor, skisser och annan diverse information från nätet.

Det var så vår egen resa efter lösningen på mysteriet bakom ”the sacred femenine” började.

Historiens täcke från Languedoc består av en tätt slagen väv av kulturer, traditioner och diametralt olika trosbekännelser från biblisk tid fram till våra dagar. Vi fann spår av Fenicier och Romare, Katarer, Visigoter, Tempelriddare och Saracener, fransk högadel med keltiskt påbrå och giriga små män från kyrkans avlägsna utposter, kung Salomons skatt och svekfulla nattliga allianser. Vi fann en dagsfärsk övertygelse om Maria Magdalenas tidiga närvaro och hennes sista viloplats i Baume, vi kände den merovingiska blodslinjens kvarvarande livskraft i landskapet genom krönikorna om kung Dagobert II och hans son Sigbert. Vi fann spår av en hemlighet väl bevarad under århundraden – i pergament, gravstenar, anagram, kodade texter, chiffer och konstföremål. Vad som uppenbarade sig var ett enormt geometriskt tempel, sträckande sig flera kilometer genom landskapet. En konstellation av femuddiga stjärnor, cirklar och hexagoner: en helig plats av stor betydelse och med enorma mått och proportioner.

Väl hemkommen från vår fantastiska resa ville jag källkontrollera en del uppgifter.
Ur en bok föll en noga hopvikt understreckare från av våra stora dagstidningar och jag fick ett spontant ryggskott av ilska.

Det finns få saker som gör mig så illa till mods som mötet med uppfattningar som, av egna och till synes dunkla skäl, hävdar ensamrätten till det man oblygt antyder vara absoluta sanningar.

När dessutom tonen i framställningen är lätt raljerande känner jag bara att jag får en störtflod av vatten på min kvarn.

Jag konstaterar vidare med viss dysterhet att det mesta som hitintills har skrivits, utifrån en esoterisk och religiös synvinkel, om Da Vinci koden är förvånansvärt styvmoderlig i sin hållning och på gränsen till föraktfull. Det blir än mer besvärande då man dessutom utger sig för att representera en objektiv analys baserad på fakta.

Efter att ha läst igenom ett antal av den senaste tidens skörd av debattinlägg blir jag än mer fundersam. När recensenter och skaror av tillförordnade tyckare dessutom presenteras som religions och kyrkohistoriker så blir jag inte mindre misstänksam.

Att de flesta vilka har någon bäring på historie- eller religionsfrågor är avvisande i sin hållning till de argument som förs fram i ämnet ”koden” i olika skrifter är deras absoluta rätt till uppfattning. Vad jag dock vänder mig mot är den okritiska och direkt avvisande ton mot alla möjligheter att det skulle kunna finnas ett korn av sanning i själva bakgrundshistorien. Jag menar bara, varför inte? Var finns den av historikerna så hyllade principen om källkritik?

Det slår mig plötsligt att det naturligtvis är en historikers mardröm, att eventuella nya rön och insikter skulle kunna innebära, att ett helt livsverk i ett slag skulle riskera att bli ifrågasatt och ställas på högkant. Tänk bara om hela grunden för ens informationsbas inte bara behövde revideras, utan helt och hållet skrivas om. Allt det du trodde på inte längre var information och kunskap in banco. Tala om tokångest.

En recensent gick så långt att han avfärdade ”koden” som ett falsarium. Det upplever jag som en överreaktion vilket mer känns som att boken har råtrampat på en hel sko med ömma tår. Om boken hade utgett sig för att vara en faktabok så hade naturligtvis epitetet falsarium kunnat vara på sin plats. Då nu bokens format är fiction / thriller så kan ju den knappast anklagas för att vara falsarium. Det ligger ju s.a.s. i formatets struktur att vara just det. Frågan kan tyckas semantisk men äger ändå sin viktighet. Debattören borde till att börja med artbestämma Da Vinci coden. Först därefter skulle hans argument kunna bli relevanta och tas på allvar.

Som religionshistoriker borde man ikläda sig den något ödmjukare attityden av att veta att historien och som den nedtecknats för framtida generationer att tolkas, alltför ofta visar sig vara en avsiktlig och noga övervägd lögn. Den är avsedd att alltefter rådande omständigheter och gällande ideologier hos den härskande ”eliten”, orientera människor i riktning mot noga, och i förväg, utvalda strategiska mål. Denna självutnämnda ”elit” är inget annat än ett samhälles manupilatorer. Jag brukar se historien som ett materiellt uttryck för myten vilken är en, av mänskligheten, medfödd mental struktur, och som sådan jämförbar med ingenting.

Den enda sättet att påvisa mytens existens är att känna igen den i sitt moment av materialisering, i sin inkarnation i de män och kvinnor som, vid passande tillfälle manifesterar den omedvetna impulsen hos mänskligheten, vilken feberaktigt söker sig själv.

Historien som den skrivits och dokumenterats, för att i vår tid återberättas, är i besvärande grad helt eller enbart baserad på primitiva värderingar. Alltför länge har de uppfattats som oförändringsbara, dogmatiska och fullständigt sterila av en omvärld vilken sökt andlig frihet.

Det värsta är att historien och på det sätt vi skriver den idag är baserad på samma likstela frånvaro av objektivitet och/eller försök till absolutitet.

När allt kommer omkring, består inte historien av svarta hål vilka vi efter bästa förmåga strävar mot att fylla?

Historien om självstympade uppfattningar och färgade historiebeskrivningar bär sitt eget dystra vittnesbörd.

Vi bör inte glömma bort att människor riskerade att bli brända på bål för inte så väldigt många hundra år sedan om man dristade sig till att torgföra uppfattningen att jorden var rund. Jorden var platt och där med basta. Körde man över horisontens kant väntade bara helvetets blåslampa. Kyrkan och kyrkans män satte ramarna för vår världsbild, ivrigt påhejade av samtidens vetenskapsmän som såg sig mer än gynnade av en positiv relation till kyrkan.

Glöm inte heller bort att det var vanligt förekommande under en tid att kvinnor anklagades för att vara häxor och att därigenom vara i maskopi med djävulen. De blev också brända på bål, - dömda av kyrkan och dess potentater.

I Guds namn dömer jag dig till döden …

Kyrkan dömer dig till döden om du motverkar dess värderingar och därigenom hotar dess egna snöda intressen. Läs gärna vidare om mordet på påven Johannes Paulus I så sent som 1973. Det är skrämmande läsning. Han blev bara drygt 30 dagar på sin post som påve innan han blev förgiftad av sina egna inom Vatikanens rigida murar. Han vågade ta ett ideologiskt avsteg från gällande praxis, och ifrågasätta kyrkan göranden och låtanden i ett flertal frågor.

Rekommenderad bok i ämnet är ”In Gods name av Jassop. Finns tillgänglig på pocket och är en smärtsam uppvisning i konsten att hantera dubbla bokföringar.

Är det inte anstötligt att den katolska kyrkan, ( läs. Vatikanen ), omger sig med en sådan till synes obeskrivlig och obegränsad prakt och lyx. Skall inte kyrkan verka för den lilla människan, Johannes Paulus I sökte verka för detta. Han talade om en fattig kyrka för de fattiga och små människorna, som inte behövde de guldinramade ritualerna i de praktfulla palatsmiljöerna för att nå Gud. Var inte också detta ett av Jesu starkaste budskap när han slängde ut växlingsmånglarna från templet när han såg att hans faders hus hade blivit förvandlat och förvanskat till oigenkännlighet. Det hade blivit hemvist åt mammons månglare och världsliga profitörer vilka nu utgjorde en ny och främmande skara av hyresgäster. Precis som Jesus reagerade i Jerusalem så såg Johannes Paulus I att pråligheten i katolska kyrkan i allmänhet och Vatikanstaten i synnerhet var i skarp kontrast till det ursprungliga kristna budskapet och blev därigenom motverkande sitt eget syfte. Han ville hellre ha en nära dialog med de vanliga människorna om livets små och stora frågor, - på människornas villkor. Han kände att den dåvarande katolska kyrkan redan sedan länge hade fjärmat sig från de stora skaror av trogna följeslagare som tidigare utgjort grundfundamentet i den katolska världen. Det var några av anledningarna till hans abrupta livsöde. Är det inte så att kyrkan skall verka för den som är beredd att skänka sin sista skärv för att få förlåtelsens sakrament, och förhoppningen om en senare viloplats i härligheten efter hädanfärden.

Är det inte anstötligt att den katolska kyrkan är en högaktiv och aggressiv aktör på ett flertal finansiella och varubaserade marknader? Vi vet idag att affärerna inte alltid sker genom egna bolag direkt ägda av Vatikanbanken, utan många gånger genom sinnrika system av bulvanbolag vilka i slutändan är kontrollerade av Vatikanen. Marknader som borde stå i skarp kontrast till det kristna budskapet om kärlek, tacksamhet och förlåtelse. Marknadsplatser som i vissa fall borde befinna sig i, för kyrkan, alltför dunkla gråzoner för att vara hälsosamma. Vad sägs om penningtvätt, vapenhandel, farmaceutbolag, droghandel, alkohol och tobaksindustri bara för att nämna ett fåtal intresseområden från det religiösa skymningslandet. Detta sker samtidigt som man genom olika dekret och policys söker påverkar vanliga människors vardag på ett sätt som skulle kunna benämnas som rent fascistoida. Varför skall t.ex. kvinnan göras till slav under den katolska kyrkans uppfattning om preventivmedel och aborter. Varför förföljs människor fortfarande för att det har trosuppfattningar som ligger vid sidan av den katolska kyrkans dekret. Detta sker idag 2005 i motbjudande omfattning på sina ställen i den tredje världen., -den katolska kyrkans nya upptagningsområde. Är detta inte ett absurt förhållande.

Är det inte anstötligt att katolska sex-anorektiker söker stilla sina lustar och sjuka androgyna drömmar med små korgossar därför att den katolska tron har fastslagit att kyrkans män inte får ha någon sexuell kontakt med kvinnor. Vad är det för en perverterad och självstympad livssyn som förnekar denna optimala livsprocess. Den process som ligger själva livet och därigenom Guds budskap närmast. Jo, den kommer från de som utger sig för att vara livets och sakramentens budbärare. Är det inte så man skäms över att vara människa. Är det inte så att man är beredd att citera Fritjof Nilsson ”Piraten” i hans bok ”Bock i Örtagård”, när huvudpersonen stupfull ramlar baklänges i rosenrabatten och utbrister, ”satans sumprunkare”.

Är det inte anstötligt att kvinnan är den som religionen har svårast att hantera. Redan år 55 skriver Paulus i sitt första brev ( N.T. 14:34 ) riktat till församlingen i Korint att ”kvinna tige i församlingen”. Alltså redan så tidigt som drygt femtio år efter det att Jesus korsfästes började religionens kvinnosyn att spåra ur.

Det finns fler exempel på kyrkans märkliga relation till kvinnan som är från ett ännu tidigare datum.

Den s.k. sista smörjelsen i Betania, där Maria Magdalena smörjer Jesu huvud och fötter med parfymerad olja, innan sista måltiden är säkert en av de viktigaste händelserna i Jesu liv. Dessutom i sina ord till lärjungarna, som alltid var mer eller mindre fientligt inställda till kvinnans nycker, säger han att denna kvinna faktiskt ”gjorde vad hon måste göra” och tillägger även enligt Markus 14: 9 ” Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse”

Det här är ett erkännande av en okänd maktsfär som Maria äger vilken inte verkar vara i rimlig proportion till, och det är vad lärjungarna uppenbarligen tyckte, en gest som skulle kunna passera som enbart kvinnlig fåfänga. Uttalandet understryker vikten Jesus gav Maria Magdalena i sina egna ord.

Varför är då Maria Magdalena förvisad till en sådan obetydlig roll i den evangeliska traditionen genom revidering och korrigering av kyrkans män. Skäms det kristna prästerskapet över att vara skyldig en kvinna så mycket?

Jag kan inte hindra mig själv från att fråga: Vad har kyrkan gjort till minne av Jesu ord? Finns det inte någonting i detta som fortfarande ligger outforskat? Och skulle inte detta någonting kunna bli till ett helgat skäl för inrättandet av ett speciellt kvinnligt ”kyrkligt ministerium” av profetisk natur. Jag är övertygad om att Jesus själv skulle ha erkänt och föreslagit detta nya för kvinnan att vara en verksam partner inom kyrkan. Vilken unik ställning kvinnan skulle upprätthålla i självaste hjärtat av kyrkan, om så blev fallet.

Frågan har helt sannolikt varit på tal. Vågar vi tro att diskussionens vågor har gått höga bakom lyckta dörrar, och att en och annan biskopshatt har hamnat ordentligt på sniskan.?

I Renne le Chateu såg vi spår på att Abbé Sauniere svarat på den frågan på sitt eget sätt.


Fönstret ovanför altaret i kyrkan i Rennes-le-Chateau. BILD

Abbé Sauniere bejakade helhjärtat Maria Magdalenas stora betydelse för den kristna tron. När han på egen bekostnad lät totalrenovera kyrkan i Rennes-le-Chateau gav han det heligt femenina en stor plats i utsmyckningen.

Notera glorian runt Maria Magdalenas huvud där hon finns avbildad på kyrkans stora altarfönster, smörjande Jesu fötter med olja. Den allmänna uppfattningen är att denna sista smörjelse kunde bara ha blivit utförd av en präst, -eller prästinna. Glorian antyder att hon var helig och i paritet med Jesus själv.

I Da Vinci koden antyds att den heliga graalen inte är den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet under den sista måltiden, utan förmodligen står för sang real, alltså det kungliga blodet. Denna teori förs fram av ett flertal oberoende och högst trovärdiga och ledande debattörer i ämnet. Att dock både Jesus och Maria skulle vara av kungligt blod enligt definitionen ättlingar till ett kungahus, får väl idag anses som bevisat. Jesus kom från Davids Hus medan Maria Magdalena hade sina rötter i Salomons Hus. Dessutom var det väl så att det ”kungliga” i blodet i detta sammanhang sannolikt var relaterat till betydelsen att Jesus och Maria Magdalena ansågs vara av kungligt prästerskap.

Prästerna, tätt följda av medeltidens filosofer, vilka alla stod i tät beroendeställning till kyrkan, bara rättfärdigade och kodifierade hatet mot kvinnan. Ett hat som faktiskt bara kom ut ur rädsla för kvinnan, vilket till slut kom att ta sig helt vansinniga proportioner. Vad som är bortom allt tvivel är att kyrkliga teoretikerna i allt de företog sig så var de slavar under den famösa versen i skapelseberättelsen efter Syndafallet när Gud säger till Eva: ”Din åtrå kommer att dra dig till en man, och han skall herraväldet över dig.”

Är det möjligen så att kvinnan i historien är det största hotet mot den kristna tron och därigenom kristendomen såsom kontirnuerlig vinstgivande produkt för ”moder”bolaget i.e. kyrkan. Enligt den kristna tron är Jesus en produkt av jungfrufödsel och därigenom tillkommen på helig väg. För kristendomen var, och är, det av avgörande betydelse att Jesus var, är och förblir helig, och väl upphöjd över mänsklighetens vardagliga grottekvarn och jämrande gytter. Att Jesus skulle ha hemfallit åt så jordiska ting som kvinnokontakt med lustfylld och bejakande erotik, med därpå följande avkomma som tänkbar följd, gjordes av kyrkan till en fullständigt otänkbar tanke. Om det otänkbara ändå skulle visa sig tänkbart så måste kyrkan på alla sätt, även om de måste tillgripa våld, förneka alla samband och med kraft och målmedvetenhet hävda motsatsen. Skulle det dock visa sig att Jesus hade avlat barn under sitt korta liv på jorden, och att blodslinjen dessutom fortfarande är livskraftig, kan man knappast tänka sig ett större hot mot kyrkan och dess väl omhuldade, och av sekretess omgärdat budskap.

Bland alla andra sinnessvaga påståenden så finns det väl ändå några som står högst på prispallen över sakrala idiotier. Här kommer de två vinnande förslagen.

Jesus föddes genom jungfrufödsel. Det är väl för guds skull ingen person idag som vid sina sinnens fulla bruk, kan hävda att någon endaste levande människa på denna planet kan ha fötts utan att först gå igenom den biologiskt tillblivelseprocessen. Detta inkluderar den uppenbart kätterska sexualakten och hela baletten. Hallå alla förvirrade själar, tro det eller ej, men Kejsaren har faktiskt varit naken hela tiden!

Kvinnan skapades av en manlig benknota. Tänk att man än idag fortfarande vidhåller detta påstående med bibehållen heder. Föreställningen måste väl ändå vara på toppen av alla osannolikheter. Att hävda kvinnan blev till genom ett av Adams revben måste få ett svenskt ”mentalsjukhus” att framstå som ett Parthenon befolkat av snillen.

Sedan urminnes tider har den kristna tron drivit denna kvinnofientliga tes in absurdum.
Har Jesus själv eller någon annan profet för den delen i några av sina handlingar, uttalanden eller skrifter haft något emot kvinnor i något som helst sammanhang? Svaret är snarare tvärt om. Varför har då kyrkan det? Varför har kyrkan sedan sin begynnelse raderat ut kvinnan från kartan?

Kyrkans egen rädsla har under historiens gång nått högst besynnerliga höjder. För att inte tappa momentum i korsfästelsens och uppståndelsens efterbörd, bestämde man sig för att göra Maria från Magdala till hora. Från och med då blev hon till en förtappad och löpsk hynda. En marginaliserad person, en persona non grata. En dömd själ som man till slut hoppades skulle komma att ruttna bort i de historiska annalerna.

Hur var det då med den andra Maria, Lazarus syster? Hade inte Jesus lite kuckel med henne också efter det att zeloterna försökte dödade stackars Lazarus för att han var ett levande bevis på Jesus ”mirakel”? Var det hon som senare bar Jesu barn eller var det bägge Mariorna som gjorde det? Vem vet?

Berättar inte legenden vidare att Maria Magdalena, relativt snart efter den s.k. uppståndelsen, tillsammans med Lazarus och dennes fru samt ytterligare en person flydde från Palestina i en båt utan åror och utan roder. Under en längre tid var de offer för Medelhavets vindar och vågor innan man så småningom strandade på sydfranska kusten vid Provence. Därifrån vandrade Maria Magdalena västerut, och hamnade efter några år slutligen i den lilla staden Baume i Occitanien, landet mellan Medelhavet och Atlanten där hon också sägs vara begraven.


Som grädde på moset hävdar kyrkan dessutom att man bara kan nå Jesus budskap och Guds härlighet och rikedom genom, just det – kyrkan och den rigida religiösa tolkning vilken kyrkan har fastslagit. När det periodvis passar sig att justera budskapet, cementerar man om med nya religiösa armeringsjärn. Man har s.a.s. försäkrat sig om full copyright till produkten tillika alla dess immateriella värden för all evinnerlig tid. Amen.

Kyrkan anser naturligtvis att man har lagt ner mycket tid, ambition och pengar på att skapa och marknadsföra sin produkt för att få den dit den är idag. Du skall inte göra dig något besvär med att söka din tro på annat håll. Gör du det gör du dig skyldig till en oreparabel handling, som dessutom försätter dig i en sådan skuldsituation att inte ens en hel kista med avlatsbrev kan befria dig. Det enda du kan påvänta dig är en reprimand från Gud som heter duga, exekverad av tjänstgörande ordningsmän inom kyrkligheten.

Alla kommer väl ihåg Ma Oftedal, den färgstarka svenska kvinnliga prästen som vågade ifrågasätta, och som sökte finna svar på obesvarade livsfrågor inom shamanismen. Ni minns väl hur hon blev utesluten ur svenska kyrkan för att sedan på nåder tas tillbaka i den kyrkliga gemenskapen efter ordentlig avbön från det som kyrkan definierade som ”praktiserande av hedendom”.

Är det det som kallas för religionsfrihet och kristen tolerans?

Är den evigt långa kvinnoprästdebatten ett annat prov på kristen tolerans och vid livssyn?

Är de homosexuellas möjlighet till att utöva biskopsämbetet utan uppslitande förtalskampanjer ett prov på tolerans och förståelse för livets mångfald?

Nya Testamente skrevs i sin första version mellan åren 50 - 100 efter Kristus. Hur många gånger har inte bibeln reviderats sedan dess för att passa sin samtids styrande elit. Man kallar revideringarna lite oskyldigt för nya översättningar. Vad det i själva verket är, är en anpassning till sin samtids politiska och ekonomiska läge. Genom bibelns dekret har människor i alla tider blivit intellektuellt lobotomerade och hållits ”på mattan” i ett järngrepp. Kyrkan har verkat och verkar fortfarande genom okontrollerad makt och girighet. Dess främsta maktredskap heter rädsla. Verktyget är paradoxalt nog också dess värsta fiende, vilket i en framtid helt sannolikt kommer att bringa det på fall. Människan kommer till sist att bryta sig loss från kyrkans maktsfär och skapa sig sitt eget trossystem baserat på helt nya värderingar. Värderingar som sannolikt kommer att vara mer baserade på och relaterade till den högre mentala energinivå som vi nu befinner oss på.

Man kan reflektera en stund över det faktum att det vid tiden för bibelns tillkomst fanns cirka 400 evangelister att tillgå. Endast 4 av dessa valde man ut, vilka senare skulle komma att utgöra kärnan i budskapet om Jesu liv och Guds rike i bibeln. Varför just dessa fyra? Var deras tidiga vittnesbörd i bekvämlig samstämmighet med de styrandes uppfattning och egenintresse? Naturligtvis frågor som aldrig kommer att få sitt svar så länge som vi inte får full tillgång till det totala källmaterialet. Det finns de som hävdar att Vatikanen i sitt förvar, långt ifrån offentlighetens ljus, i sin ägo har mycket av det material som skulle kunna kasta ljus över de skuggor som katolska kyrkan anser som besvärande och direkt farligt för den egna verksamheten.

Under historiens gång har olika trosuppfattningar förnekat kristendomens världsbild.

T.ex. Katarerna (de rena) enligt vars tro jungfrufödseln inte existerade. Den bland många andra diskrepanser i trosuppfattningen mellan dem och katolska kyrkan blev slutligen Katarernas fall 1244.

År 1208 började den katolska kyrkan att sova besvärande oroligt på nätterna. Påven vred sig som masken på en krok i sina försök att mana fjärran undersåtar i avlägsna regioner till religiös lydnad. Efter det att den slutliga bannbullan trätt i kraft samma år manade påve Innocentius III till korståg mot ett land befolkat av troende kristna bröder och systrar. Området hade sedan länge ansetts vara en kättersk varböld på den katolska kyrkokroppen. Katarerna vilken var den nya fienden blev personifierad till Raymond VI, greve av Toulouse, en av de största kristna prinsarna västerut från Rom räknat. Han var dessutom härskare över alla territorierna i södra Frankrike där man pratade langue d’oc (nära språkrelation till keltiskan) vilket bar samlingsnamnet Occitanien. Så började det Albigenisiska korståget vilket kulminerade 1244 med den blodiga massakern på Katarerna i bergsfortet vid Montsegur.

Korståget mot kättarna var katolska kyrkans svar på den snabbt växande alternativa kristna religionen i själva hjärtområdet av den traditionella kristendomen. Katarerna ( eller ”de rena” som de kallade sig) var starka motståndare till de flesta ideologiska och teologiska teser vilka hade Rom som avsändare. Med vårt moderna synsätt på trosfrågor som bakgrund så hade Katarerna en långt framskriden uppfattning om alltet som omger oss och vilka energier som påverkar oss. I vissa fall gränsade denna nu utdöda religion till mysticismen. Vissa likheter mellan Katarernas religion och andra religioner är påfallande och står främst att finna hos bl.a. Gnostikerna och inom Hinduismen.

Katariska kättare föses ut av
Tempelriddare för avrättning BILD


Sprängkraften i Katarernas trosuppfattning låg främst i medvetenheten hos folket från Languedoc av att tillhöra en tro som inte på något sätt delade katolicismens synsätt i viktiga och avgörande frågor. Man hävdade dessutom att den form av kristet budskap man själv vördade var betydligt äldre än katolska kyrkan själv med vissa rötter i den bysantinska läran medan andra grundfundament låg än längre bort. Från början visade detta religionskrig upp alla karaktäristiska signum på att vara en nationell motståndsrörelse. Mot slutet var det inte bara en fråga om överlevnaden av Katarernas tro som stod på spel, utan också självständigheten för Langledoc som en autonom och fristående del av Frankrike.

Det som följde kom att bli till historien om den stora massakern vid Montségur

För dig som vill läsa mer om denna spännande period rekommenderas boken Massacre at Montségur av Zoé Oldenbourg. Boken innehåller inte en enda tråkig sida. Det är en klassisk studie av en av medeltidens mörkaste episoder och kan inte bli nog rekommenderad som källa för den vetgirige.

En del av de ämnen som vi har berört i den här debattartikeln kommer mer i detalj att beskrivas i en serie fristående artiklar.

Du kommer att läsa om hemligheten på Rennes le Chateau. Vi vill redovisa bakgrunden, upptakten och genomförandet av massakern på Katarerna i Montesegur. Du kommer att stifta bekantskap med den bisarre prästen Berenger Sauniere. Över alltihopa kommer du att finna en gemensam nämnare som heter Maria Magdalena eller mer korrekt Maria från Magdala.

Till sist ett kryptiskt meddelande att fundera över vilket finns inristat i en gravsten på kyrkogården i Rennes-le-Chateau: ”Glöm inte att vägen som bär uppför också bär nedför.”



SLUT TEXT

KATARERNA och den stora massakern i MONTSEGUR.2005

Berättelsen om Albigenserna eller Katarerna vilket de också kallades, för tankarna en bok jag nyligen läst av Evert Taube. Boken heter Vallfart och är förmodligen en av de få böcker jag skulle ta med mig om jag hamnade på en öde ö. Den handlar om Evert Taubes resor i Occitanien vilket mer poetiskt även kallas för Trubadurernas land, varifrån han bl.a. berättar om den levande sången och poesin ur ett historiskt perspektiv. Staden Carcassonne i södra Frankrike utgjorde i stort sätt det forna Occitaniens geografiska medelpunkt. Carcassonne var också en av huvudstäderna för den nu utdöda folkgruppen Albigenserna eller Katarerna som de också har kommit att kallas.

Albigensernas samfund var, med medeltida mått mätt, i grunden en väldig uppslutning kring katarernas (de renas) grekiska gnosticism i samverkan med kristendomen. Den var hård i sin kritik mot katolska kyrkan och på det perverterade sätt som man ansåg att de påvliga prästerna levde sina syndiga liv. Deras trosuppfattningen spreds över stora delar av västerlandet och blev till slut ett hot mot påvens och den katolska maktapparatens hela sekulariserade värld.

Nu gällde för den dåvarande påven Innocentius III att attackera rörelsen i själva hjärtat, vilket var nuvarande Roussillon / Languedoc Sydfrankrike. År 1208 manar han till korståg mot albigenserna

I inledningen beskriver Evert, med den typiskt Taubska kärleken till ordets inneboende färg, klang och valör, sin resa i ett landskap späckat och välmarinerat av kultur och historia.. Man riktigt känner styrkan i orden var och en för sig, levande på egna meriter, men också då de blir hopsatta i en perfekt och målande harmoni.

Jag tar mig friheten att fritt citera och hämta inspiration ur en del av hans inledning. Jag vill hoppas att han ger mig sitt tillstånd därtill, sittande i sin himmel. Om inte annat så för den goda saken skull.

Varifrån hämtade Katarerna sitt ärende till civilisationen? Var hämtade de sina ideal, det formspråk, den lätthet och flykt som gradvis blev till en ny andlighet vilken till viss del befriade den tidigare historien från gamla attityder, och bar den högt över det tidigare blodbesudlade Europas historia.

Hur kom Katarerna att bli den folkgrupp vilka i det medeltida Europa inom en dryg mansålder både han födas, blomstra för att sedan dö de tragiskaste av alla dödar, -den totala massakerns.

Varför offrades just de som bara hyllade friheten, kulturen, renlevnaden, skönheten, musiken, glädjen, de väldiga rikedomarna, kärleksdomstolarna, hygienen, den orientaliska lyxen hos ridderskapet och borgarna. Var det verkligen dessa egenskaper som skrämde påven från vettet?

Kärleksdomstolarna. Då kärleken var en av grundfundamenten i Katarernas religiösa uppfattning var också ett brott mot kärleken ett alvarligt brott, vilket bestraffades med eftertryck. Därav förekomsten av Kärleksdomstolar.

Vem ingav dem bl.a. att kvinnan hade en själ, en särskild visdom, en hjärtats moral, ett stort behov av anständighet?

Den nya ”kätterska” religionen, vilken av sin samtid delvis uppfattades som betydligt ljusare i sitt budskap än den dominerande katolska, uttalade inför en häpen samtid att tillvarons mening och mål måste sökas i och uppstå ur en djup kärlek. Denna kärlek måste vara fullkomligt osjälvisk, försakande, tålmodig och ödmjuk.

Den nya synen på kvinnan gjorde henne till härskarinna. I verkligheten uppstår i och med denna underkastelse ett själens och hjärtats feodalväsen. Den enskilde kataren inträder nu i samma lydnadsförhållande till kvinnan som vasallen till sin furste.

Den katargiska religionen ger inte uttryck för att det samtida samhället skulle ha varit ett matriarkat. Tvärtom det var fortfarande i allra högsta grad fortfarande ett patriarkat men med en helt ny relation till kvinnan. Den ”nya kvinnligheten” eller den förändrade synen på kvinnan handlar nog bara om något så enkelt som en ny energimässigt balanserad syn på livet i ett helhetsperspektiv.

Man skall heller inte förledas att tro att kartegen genom denna nya kvinnosyn blev en slav, toffel eller ”hemmaman” under ett kvinnodominerat samhälle. Samme karteg var allt annat än beskedlig när han möttes av en vrång värld. Hans svärd var fortfarande lika vasst och lika fruktat som vilket annat medeltida vapen av bästa märke.

Delar av katarernas ”kätterska” tro blev behagfullt anrättad genom att sätta nya ord till gammal musik. Därigenom riskerade man inte att förlora historiens perspektiv och därigenom essensen i de sedan lång tid nedärvda samtida uppfattningarna.

Det nya religiösa språket och ritualerna blev till ljus för den medeltida ungdomen. Det var en ungdom som genom korstågen fått orientaliska inslag i sin klädsel, mera lust till sagor och dans i det gröna och som badade tillsammans, ungherrar och ungmör i rituella ångbad som Saracener.

Historien om Kartarerna beskriver en brytning från den strikt dogmatiska katolska kyrkan. I tidernas begynnelse hade både den katolska och den av Katarerna omhuldade tron emanerat från Bysantinen vilken i sin tur hade hämtat sina rötter från bl.a. Hinduismen. Katarerna ville i sin nygamla uppfattning om bl.a.världsalltet, dualismen och det heligt feminina återkoppla till den bysantinska läran, där man sade sig fortfarande ha en stor del av sina religiösa rötter.

Detta blev deras öde och slutligen en evig skamfläck på den europeiska historiekartan. Det var Europas första folkmord. Massakern på Katarerna. Genom totalitär makthunger och absolut girighet, iscensatt och genomförd av den katolska kyrkan och deras underhuggare, krossades att budskap om kärlek. Korståget mot Katarerna har av historieskrivare kommit att beskrivas i sin bestialitet som ett mordtåg vilket i flera avseenden överträffar det hitlerska Tyskland.

Alltnog

År 1208 började den katolska kyrkan att sova besvärande oroligt på nätterna. Påven vred sig som masken på en krok i sina försök att mana fjärran undersåtar i avlägsna regioner till religiös lydnad. Efter det att den slutliga bannbullan trätt i kraft samma år manade påve Innocentius III till korståg mot ett land befolkat av troende kristna bröder och systrar. Området hade sedan länge ansetts vara en kättersk varböld på den katolska kyrkokroppen. Katarerna vilken var den nya fienden blev personifierad till Raymond VI, greve av Toulouse, en av de största kristna prinsarna västerut från Rom räknat. Han var dessutom härskare över alla territorierna i södra Frankrike där man pratade langue d’oc (nära språkrelation till keltiskan) vilket bar samlingsnamnet Occitanien. För att göra hela situationen än mer komplicerad så var Raymond VI också svåger med både kungen av England och kungen av Aragonien. Så började det Albigenisiska korståget vilket kulminerade 1244 med den blodiga massakern på Katarerna i bergsfortet vid Montsegur.

Korståget mot kättarna var katolska kyrkans svar på den snabbt växande alternativa kristna religionen i själva hjärtområdet av den traditionella kristendomen. Katarerna ( eller ”de rena” som de kallade sig) var starka motståndare till de flesta ideologier vilka hade Rom som avsändare. Med vårt moderna synsätt på trosfrågor som bakgrund så hade Katarerna en långt framskriden uppfattning om alltet som omger oss och vilka energier som påverkar oss. I vissa fall gränsade denna nu utdöda religion till mysticismen. Vissa likheter mellan Katarernas religion och andra religioner är påfallande och står främst att finna hos bl.a. Gnostikerna och inom Hinduismen.

Sprängkraften i Katarernas trosuppfattning låg främst i medvetenheten hos folket från Languedoc av att tillhöra en tro som inte på något sätt delade katolicismens synsätt i viktiga och avgörande frågor. Man hävdade dessutom att den form av kristet budskap man själv vördade var betydligt äldre än katolska kyrkan själv med vissa rötter i den bysantinska läran medan andra grundfundament låg än längre bort. Från början visade detta religionskrig upp alla karaktäristiska signum på att vara en nationell motståndsrörelse. Mot slutet var det inte bara en fråga om överlevnaden av Katarernas tro som stod på spel, utan också självständigheten för Langledoc som en autonom och fristående del av Frankrike.

Påvens officiella uppfattning var att kättarna som bodde där (Languedoc) var till och med värre än Saracenerna själva.

Dagen när bannlysningen offentliggjordes, och landade med ett brak i den languedocska myllan, delade den katolska kristendomens historia i ett knivskarpt snitt i två delar.

Den påvliga sanktionen mot ett annat kristet folk kom att underminera själva fundamentet på vilken den kyrkliga auktoriteten vilade. Det som påven såg som en ren rutinmässig ”polisåtgärd”, tillkommen genom speciella omständigheter, växte snart, genom händelsernas utveckling till en metodiskt system av förtryck; och för millioner av västerlänningar Rom kom att bli en symbol för hat och förakt.

Det gick så långt att Simon de Montfort, en tempelriddare vars aptit på krigföring var omskriven, sa blankt nej till att påvens maning till korståg mot en kristen stad.

Påven hade svårt att mana sina vasaller till korståg av ett flertal sammanfallande orsaker. Det allmänna intresset för dessa hade minskat betydligt. Ett flertal stora förluster i Syrien och Palestina. Krigsbytet från korstågen hade minskat dramatiskt. Striderna hade blivit fantasilösa i sina turer och ansågs mer och mer sakna den spänst och spänning som korsriddarna vid denna tid hade sökt. Det gudomliga budskapet, dikterat från Rom, hade gradvis förklingat, vilket bl.a. antydde att vanlig mänsklig moral aldrig någonsin kunde vägas in då Guds intressen var hotade.

Påven såg sig nu börja tappa momentum i argumentationen för korståget. Då hände det sig att han fick en från himlen sänd gåva och anledning till omedelbar aktion.

Den sista droppen som fick den heliga graalen att svämma över var mordet på påvens ambassadör och befullmäktigade sändebud broder Peter av Castelnau 14:e januari 1208. Han blev mördad i Saint Gilles av en av Raymond VI officerare. Brottet var belagt med dödsstraff.

Påven såg sig nu ha alla de argument som syntes behöva för att skrida till aktion.

Han skriver ett brev till franske kungen den 10:e mars i ett försök att få den motsträvige franske kungen på sin sida.

Han kräver att den franske kungen med all den makt han besitter, och utan dröjsmål, dels driva ut Raymond VI från de landområden han besitter, dels krossa den kätterska sekten och placera området i händerna på en sann kristen katolik, vilken skulle göra det möjligt, naturligtvis under franske kungens hälsosamma ledning, tjäna gud den allsmäktige.

Raymond VI å sin sida försöker nu medelst diplomatiska piruetter att desarmera påvens aggressionståg genom att reservationslöst erkänna sin varma och fasta relation till den heliga påvestolen. Detta uppfattades dock enbart som en läpparnas bekännelse vilken inte imponerade på Rom.

Korståget kom efter ett haltande inledningsskede igång år 1209. Tåget leddes av ett antal till påven i skuld stående adelsmän. En bland dessa var bl.a. den fruktade Simon de Montfort, en blodhund och en ärelysten anglo-francos vars trolöshet och otroliga grymhet finns rikt omvittnad. Hären i övrigt var dock av en annan kaliber. Den bestod till hälften av garvade men till åren komna legosoldater och till andra hälften bestående av fromma pilgrimer vilka inte visste någonting om krig, men som var uppeldade av viljan att tjäna Guds heliga Sak.

När Simon de Monfort i strid inte kunde besegra Raymond VI vid Carcassonnes befästning erbjöd han till förhandling. Han utfäste att fredligt ta emot Raymond och eskortera honom oskadd tillbaka till den befästa staden. I påvehärens högkvarter skulle förhandlingar ske under fredliga former. Raymond VI kunde inte annat än tro att platsen för samtalet skulle vara helgad. Montford sin vana trogen hade svurit falskt. Han slog omedelbart den unge fältherren i järn och lät honom svälta ihjäl i ett av sina egna torn. På det sättet erövrade den påvliga hären Carcassonne

Under resans gång anslöt skilda och löst hållna grupper av villiga soldater, vilka av olika och högst personliga skäl nu ville tjäna kyrkan. Här fann man syndare vilka var angelägna om guds förlåtelse. Här fanns de skuldtyngda som på detta sätt smet ifrån sina kreditorer Här fanns de som tidigare hade lovat sina tjänster till kyrkan och som nu såg en chans att infria dessa i ett korståg som sannolikt inte skulle vara alltför riskabelt. Till slut fanns det de som såg en ära i att få bära korset på sina sköldar, en symbol tillräckligt uttrycksfull för att få den mest ljumma religiositet att koka över.

Mitt i detta organiserade kaos stod kyrkan, en övernationell organisation, disciplinerad i teorin, underlydande ett överhuvud. Ändå blev kyrkan, tvingad vid ett flertal tillfällen att under trycket av omständigheterna bekänna färg på den grymma förföljelse den exekuterade, vilken under denna tid bredde ut sig som en farsot. I sin egenskap som världslig makt drog den helvetets portar mot sig själv i sin jakt på ära och rikedom, vilken i sin bestialitet alltför ofta överskred alla kända gränser av girighet. Kyrkans auktoritet blev i allt större omfattning och ett var direkt hot mot all individuell frihet. Biskoparna var arroganta och högfärdiga i sitt språk och mästrande i sitt handlande. De såg sig själva som, efter Gud och påven, landets rättmätiga härskare.

Dessa av påven och Gud tillsatta biskopar var även stora feodala godsägare vilka genom kyrkan hade blivit förlänade stora landområdet för sin disposition och genom detta betydande inkomster. Det var vanligt att dessa världsliga intressen var av större vikt för biskoparna att försvara, än ge andliga anvisningar till de boende i biskopsdömet.

Biskoparna och påven var extremt impopulära i sina biskopsdömen. Befolkningen vägrade att stödja dem i deras ständiga attacker riktade mot adeln. Istället smädades de för sin anstötliga lyx, deras brist på omtanke om de fattiga och deras passionerade böjelse för korståg.

Vid samma tid blomstrade det opålitliga och bångstyriga katariska borgerskapet, ett ständigt bekymmer för de alltmer proppmätta biskoparna. Borgarklassen i Languedoc vilken började komma i social paritet med noblessen blev också en av flera näringsrika grogrunder för de s.k.Trubadurerna. Deras känsla för musik och litteratur var ytterligare ett hot mot kyrkan och kyrkans män. Tiden var på god väg att rinna ut för kyrkan då de tidigare hade haft praktiskt taget monopol på vad man skulle kunna kalla för att vara den enda intellektuella klassen.

Trubadurerna skaldade under denna tid på Occitaniens språk (langue d’oc) vilket var det litterära språket par exellence. Vi skall inte glömma att Dante ursprungligen hade tänkt sig att skriva sitt Divina Commedia på occitanska. Vad fick honom att ändra sig?

Efter det att Innocentius III iscensatt det religiösa och intellektuella korståget mot Occitanien, kom landet att präglades ett allt mer turbulent, rastlöst och egoistisk samhälle, vilket tog sig allt mer absurda former alltefter det som kyrkan drog åt tummskruvarna. Under alla de skoningslösa år av utrotningskrig som följde kom kampanjen att mer och likna en blek ursäkt för korsfararnas egentliga mål; att störta hela landet i totalt kaos. Ur askan av det som en gång varit skulle sedan en fransk stat byggas upp, vilken till alla delar skulle bli en finansiell och religiös lydstat till det katolska påvedömet i Rom.

Under resans gång förnyades och fördubblades korståget sin styrka. Mot dessa trubadurländer vilkas civilisation var det högsta uttryck för västerländsk kultur som någonsin givits, skickade påven de vildaste flamländare, allemaner, schwaber och parisare som stod att få för pengar och löften om plundring och evig salighet. Det skulle dock ta ytterligare ett århundrade innan katarernas tro och vision helt var utrotad. Det skedde genom en målmedveten strategi att utplåna allt som på minsta sätt kunde påminna om, den en gång så levande och livsbejakande traditionen i Languedoc.

Som ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av Occitanien och Languedoc undan ett totalt katolsk övertagande, tågar Raymonds VI’s son med en sydfransk här mot Carcassonne för att ge påven betalt för gammal ost. Dessvärre är kohandeln mellan påvestolen och Frankrikes kung redan genomförd och därmed ett faktum. Avtalet mellan Rom och Frankrike är beseglat genom påvligt sigill och därmed välsignad i den högstes namn. En kunglig fransk här tvingar Languedoc’s rättmätige arvinge att retirera i strid.

Occitaniens öde var beseglat.

Den sista blodsdroppen kramades ur den katariska befolkningen vid bergsfortet i Montsegur 1244. Det var som om livets ljus flämtade till i ängslan, likt en vindpust som lekte tafatt med en ensligt låga från ett utbrunnet vaxljus i den mörka europeiska midvinternatten.

Slutfasen blev en katts lek med råttan. En nio månader lång belägring med ständiga anfall från den franska hären sög till slut musten ur försvararna.

Den 1 mars bryter Fransmännen till slut igenom Montsegurs försvarsmur. I den stora förvirringen som uppstår vid inledningen av det franska slutanfallet samlas fyra män i borggårdens nordvästra hörn. Efter ett kort samtal med varandra försvinner de fyra obemärkta in i skuggorna under det stora försvarstornens pelargång. De slinker in genom en öppen dörr vilken leder till ett mindre spannmålsförråd. Gömd under sitt kläde drar en av männen fram två träföremål vilka ser ut som långa träkilar. Kilarna var nödvändiga för att kunna öppna den lönnvägg genom vilken de fyra männen nu skulle bege sig. Konstruktionen var lika enkelt som genialiskt i sin funktion. Trästyckena höll exakta mått men med inbördes var de av olika längd. Likväl höll de ett exakt antal graders stigning men inbördes var de olika. Det var en förutsättning för att de fyra klaffar vilka låste lönnväggen på andra sidan skulle utlösas när kilarna slogs in. Mannen förde in kilarna i sina respektive hål och tryckte till. Väggen svarade med två dova dunsar när klaffarna slog ifrån och väggen gav vika. På andra sidan lönnväggen kunde man sedan återställa väggen i sitt ursprungliga läge och låsa den med klaffarna så att den inte gick att rubba. Bakom väggen skymtade ingången till en hemlig tunnel i fortet. Tunneln ledde ut från fortet till en smal klipphylla väl dold bakom en bergsskreva på den norra, och absolut tvärbranta, klippväggen. Det var bara ett fåtal katarer som kände till tunnelns existens. Den var uthackad i all hemlighet för att användas just på det sätt som den skulle komma att användas denna natt, i ett nödläge, som flyktväg när skatten måste flyttas.

Männen skulle sitta där, bakom väggen, vänta tills dess natten kom, och mörkret blev en medhjälpare på deras fortsatta flykt. Blickstilla och försjunkna i djup meditation lät de timmarna gå.

Timmar vilka var fyllda av fasa för alla de som befann sig på andra sidan väggen, utanför spannmåls förrådet, ute på borggården, uppe på värnen.

Kort efter det att männen tagit skydd bakom lönnväggen bröt fransmännen igenom förvararnas linjer i allt större omfattning. Stormningstornen rullades fram och dess vindbryggor fälldes mot ringmurens krenelering. De anfallande krigarna rusade upp i tornen och tog sig via vindbryggorna ut på murens gångbanor. Försvaret tvingades retirera bakåt inför den dödsbringande övermakten. Manspillan var stor på bägge sidor. Anfallarna hade dock den fördelen av att de luckor i de anfallandes linjer som uppstod av stupade, fylldes på i en av nya krigare från marken utanför murarna i aldrig sinande ström. På de ställen där försvaret blev slaget och murkrönet säkrat fälldes stegar, tjugofem meter långa och fem meter breda, ned på murens insida. Under det att anfallarna klättrade ner bombarderades katarerna på borggården av en av ett eldregn från eldkastarna på murkrönen, vilkas precision var förvånansvärd. Hundratals krigare anföll nu från alla håll i ett regn av pilar, brinnande beck och glödande aska. Fransmännen trängde fram över högar av lik

Skriken, vrålen av ångest, ropen på nåd och barmhärtighet inför Guds den allsmäktiges ögon fyllde luften

Barn slaktades, kvinnor skändades, männen korsfästes eller hudflängdes.

De fyra väntande männen skulle senare lyfta fram varsin linnesäck vilka förvarades i en manslång hålighet i tunnelns ena vägg. Tre säckar innehöll guld och silverföremål blandat med mängder av guldmynt noggrant sorterade i olika storlekar. Den fjärde säcken innehöll den verkliga skatten, Sju pergamentrullar med chiffrerad information, som i orätta händer skulle skaka hela den kristna världen i sina grundvalar. Vissa hade hävdat att hela religionen skulle gå under om pergamentens kryptiska innehåll kom i dagen. Legenden från tiden berättar att barbarerna österifrån tilldelade katarerna uppgiften att förvara och förvalta skatten och dess hemlighet. Barbarerna eller Visigoterna som var deras egentliga namn kom från xxxxxxxxx

Från bergsskrevan ledde en stig … nej en stig är nog att ta i. Det var snarare en serie oregelbundet uthuggna fotsteg och handtag i klippväggen. De fyra männen hade bakom slutna ögon memorerat bergssidans varje steg under alla dessa ändlösa nätter av belägring.

När nattens mörker så hade lagt sig över det pyreneiska bergslandskapet och skuggorna lyste med sin frånvaro, denna månlösa natt, reste sig de fyra männen från sitt gömsle bakom den metertjocka stenväggen. Säckarna med skatten togs fram från sin håla. Med hårt tvinnade hamparep band de fast den dyrbara lasten på sina ryggar. Försiktigt och utan att ge ifrån sig det minsta ljud smög de sig sakta fram genom tunneln, för att hukande ta sig ut i den kalla marsnatten.

Männen lämnade klippavsatsen och sökte sig försiktigt ut på bergssidan i skydd av klippskrevan, en i taget och med någon minuts mellanrum. Först lite trevande för att hitta de första fotstegen i klippan sedan mer säkert och exakt på det sätt som de tidigare hade memorerat.

Ovanför sig uppe på det norra murkrönet kunde de höra rösterna från fiendesoldater vilka patrullerande gick fram och tillbaka på värnets gångväg.

Under det som syntes som en oändlighet tog sig de fyra, steg för steg, nedför klippväggen till dess att de nådde bergets fot där skogen stod mörk och skyddande mot upptäckt uppifrån fortet.

Den sedan långa tider uppgjorda planen var att flykten skulle ske vidare österut in mot Audedalen och trakterna kring Rennes le Bains. Trakten var full av grottor. Många låg på de mest otillgängliga ställen. En del av dessa hade ingångar vilka var helt osynliga från utsidan. I en sådan grotta skulle männen finna ett nytt gömställe för skatten.

Innan solen steg upp i öster nästa dag hade männen redan nått grottan och placerat den på ett ställe i mörkret där det skulle vara praktiskt taget omöjligt att finna den om man inte kände till dess exakta position.

Nästa steg i den uppgjorda planen var att de fyra männen nu skulle skiljas. Var och en skulle gå åt varsitt väderstreck för att aldrig mer återses. Man lovade varandra evig trohet och evig tystnad. I och med det vandrade männen iväg. Det enda som blev kvar att vakta grottans nya hemlighet var trädens kvidande och suckande och evigheten i vindens sus.

När morgonen grydde kunde förödelsen i bergsfortet överskådas. Av den drygt tusenhövdade ursprungliga gruppen män, kvinnor och barn vilka nio månader tidigare sökt skydd inom fortets murar återstod nu endast cirka 200 levande. Borggården var efter gårdagens strider täckt av döda och sårade.

Korsriddarna sade sig nu ha fullgjort sitt uppdrag. När striderna slutligen avklingat hade de lovat de överlevande att deras liv skulle bli sparade, men att de därpå följande kaputilationsförhandlingarna och Montsegurs framtida öde, helt låg i händerna på den kyrkliga makten.

Kyrkan var representerad på plats av biskopen av Albi samt två undersökningsledare, broder Ferrier och broder Duranti. Efter en summarisk och på gränsen till obefintlig rättegång, mitt bland lemlästade lik och rykande bråte, fann kyrkan det som ogörligt att benåda dessa 200 överlevande kättare. Deras brott mot den katolska kyrkan var bortom all botgöring, varför den logiska konsekvensen bara kunde bli bränning på bål. Ett samtida vittne beskriver hur de överlevande bands ihop i buntar om tio och släpades efter hästar nedför bergets sluttande sydsida. Vid bergets fot hade iordningsställts ett bål av gigantiska mått. Dessa levande buntar av kött och blod föstes upp på bålverket och bands vid uppresta pålar.

Efter det att kättarna hade fått en sista hycklande välsignelse från den kyrkliga överheten, körde biskopen från Albi in en brinnande fackla i det beckbestrukna trävirket. Förtvivlans skri fyllde dalgångarna kring Montesegur och himmelens makter vred sina händer i förtvivlan.


SLUT TEXT