CARMEN– caravana de mujeres 2005

Hon har egentligen bara haft två önskningar i livet. Det ena var att finna kärleken. Det andra var att få se Pyreneernas berg i Aragonien. Hon har infriat bägge genom att hon deltog i det som skulle komma att kallas för ”caravana de mujeres”, fritt översatt ”Kvinnokaravanen”.

Valle de Chistau ligger i de Aragoniska Pyreneerna. Dalen är välkänd i hela Spanien såsom en bottenlös skattkista för den som söker efter medeltida Aragonesisk folklore. Ett besök i dalen är att varmt rekommendera om du råkar vara i Ordesa regionen. Turismen kom sent till det här avsides belägna området. Trots detta har nivån på dalens hotell och restauranger under de senaste åren höjts betydligt. Det har man lyckats genomföra utan att priserna har gått i taket och att man tappat känslan för bygdens kulturella identitet.

Två nyckelord i historien om Carmen för osökt tankarna till Norrland och Pajala, avfolkning och kvinnobrist

Aragonesernas tidiga motvilja mot att stödja Franco under det Spanska inbördeskriget, och den därpå följande diktaturen, lär ha varit två av orsakerna till att göra stora delar av Aragonien till en avfolkningsbyggd. Folk med mer världsliga ambitioner har under efterkrigstiden i en ständig ström sökt sig till boulevarderna och arbetstillfällena i storstäderna. Kvar blev de som hade bägge benen kvar i den pyreneiska myllan.

Det var framför allt kvinnorna som i stora skaror vände hembygden ryggen för att söka lyckan på annat håll. Bergskvinnorna såg sig oattraherade av de män som inte ville bryta upp för de ekonomiskt mer välmående städerna. Kvar i dalarna blev de män vilka vägrade att låta sig lockas av storstadens frestelser. Många av dem drev dessutom jord och skogsbruk vilka var nedärva sedan generationer. Det är sannolikt ingenting man bara lämnar i utbyte mot våning i en av Madrids påvrare förorter, trots förhoppningen om väntande rikedomar. Andra levde kvar och hankande sig fram på småarbeten under det att de närde en obruten dröm om bygdens återblomstring i en framtid.

Kvinnobristen tog hårt på de kvarvarande ungkarlarna. I barer och på kaféer saknades den kvinnliga fägringen. Torg, affärer och marknader tappade en del av sin glans. Det så nödvändiga behovet av en flirt, en uppvaktning eller åtminstone en intressant blick från det motsatta könet, var borta. Inga barn föddes, inga gravida magar syntes på gatorna. Det gick så lång att man en dag bestämde sig för att vidta drastiska åtgärder för att s.a.s. lätta på trycket.

I både lokala och rikstäckande tidningar satte man ut en ensamma-hjärtan-annons vilken skulle komma att repeteras under en hel vecka. Annonskampanjen avslutades med ett löfte om en hejdundrandes fiesta i dagarna tre för alla de som kände sig lockade att slå sig ned i Chistaudalen. Annonsens budskap kunde ungefär låta sig så här:

”Ensamma, kärlekstörstande män i varierande åldrar söker kvinnor att dela livet med. Vi finns här med öppna famnar för att ta emot er. Vi lovar ej ett liv i lyx, men är hårt arbetande, trogna män. Kom till Chistau för en tre dagars Fiesta! Dansa och sjung, ät och drick, umgås och kanske, kanske ni finner ert hjärtas utvalda”.

Resultatet lät inte vänta på sig. Från slättlandet i sydost, från vindistrikten i sydväst, till och med från en och annan storstad strömmade nu kvinnorna in i dalen. Till synes blindgalna av köttsligt begär och därtill löfte om mer materiella äktenskapliga gåvor, formligen vällde de in i tusental genom de trånga bergspassen.

Männen som i dubbel bemärkelse blev tagna på sängen, var inte sena att infria sitt löfte om en sällan skådad fiesta.

Det var längesedan bergen skakade så ystert av fyrverkeriernas knallar, och golvtiljorna knakade så glädjefullt under tyngden av alla dansande par, vilka taktfast förlorade sig i en erotisk laddad fandango.

Det var en befrielse att ur vidöppna fönsterluckor höra det livsbejakande frustandet och brölandet av älskande par. Det var som ett vårregn för den, av torka, spruckna jorden då den, galen av törst, sökte fylla sina porer med en plötsliga giva av livfullt vatten. Det svällde och porlade friskt i varje spricka. Leve livet!!

När dimmorna så småningom lättade kunde man överblicka resultatet av männens väl besvarade klagosång. De tidigare så ångestfyllda blickarna på gator och torg hade med ens förbytts i skratt och leenden. Kvinnor och män gick hand i hand genom byarna och det tog inte lång tid förrän man såg svällande magar och affärsidkare såg dagens ljus när beställningar på livets nya nödtorft höjde deras omsättning. Nu såg man kvinnor samtala och skvallra på kaféerna medan männen med ny spänst i stegen utförde dagens sysslor. Romantiska tête a tête-middagar fyllde restauranger och plötsligt fanns det åter blommor på balkonger och terrasser.
Sedan dess är dalen i fokus en dag varje år då man, genom en praktfull fiesta, firar ”la caravana de mujeres”.

Carmen som idag påstår att hon är runt 80 hävdar med samma precision i tidsangivelsen att hon var runt 50 när hon deltog i originalkaravanen. Hon blir lite osäker på frågan när den gick av stapeln.

- Det var när jag var ung säger hon med ett kluckande skratt. Ung, men inte dum. Det var det klokaste jag gjort i mitt liv. Jag fann kärleken.

Skrattet får en grå hårslinga att falla ned i pannan. Hon rättar till den och lägger den ordentligt bakom örat innan hon fortsätter att berätta sin fantastiska historia för oss.

Hon var ett av sex barn. Hon var den enda flickan. Föräldrarna dog bägge två i sviterna efter inbördeskriget i slutet på 30 talet. Hon hamnade under oklara former hos fosterföräldrar i staden Lleida. Carmen fick slita hårt under sin barndom för att betala igen den skuld som fosterföräldrarna sade att hon hade till dem. Det resulterade i att Carmen aldrig fick tid för pojkar och drömmar om kärlek. Dagarna gick åt till att arbeta. Men långt inne i sitt hjärta närde hon drömmen om ett annat liv.
Så när hon en dag ser annonsen i en lokaltidning, packar hon resolut sina få ägodelar i en kasse och beger sig iväg. Det tog åtta dagar för henne att gå till Chistaudalen. Idag åker man bil på två och en halv timme. När vi påpekar detta faktum, fnyser Carmen och säger:

- För det jag fick uppleva, kunde jag gått åtta dagar till
Hon berättar att hon har levt ett rikt liv och ångrar inte för en sekund att hon gjorde den långa vandringen från Lleida.

Hon fann sin älskade Juan. Med en liten glimt i ögonvrån säger hon att han var så vacker min Juan, och så stark. Han gav henne det liv som bara fanns i hennes drömmar. Kort sagt, han gav henne ett liv. Han dog för några år sedan och ligger begraven på kyrkågården i byn Plan. Kyrkan ligger en bit upp i berget och är från tidigt 1200 tal. Carmen vandrar den långa backen upp mot kyrkan minst en gång varje dag. På frågan varför, säger hon eftertänksamt att hon fortfarande har så mycket att tala med Juan om.

Vi är säkra på att Juan från sin celesta plats fortfarande står vid sin älskade Carmens sida och ser fram emot deras dagliga samtal.

Carmen vinkar adjö och önskar oss fortsatt god resa och att Gud må beskydda oss. Vi ser henne, lite krumryggad men fortfarande med kraft i stegen, gå upp i sitt hus, hör hur hon sätter på radion och tänder sedan rummets enda lampa.

Vi sitter upp på motorcykeln, vrider om startnyckeln och startar motorn, sätter på ljuset och lämnar Valle del Chistau