JUNGFRURESAN 2005

När man har passerat de femtio, och är en bra väg mot de sextio, är det ganska tunnsått med dagar av lycka. Kanske just därför är det lätt att få en känsla av eufori när vet att man har tio dagars hojåkning i Pyreneerna på en hyggligt modifierad Harley framför sig. Det är förmodligen så nära himmelriket man kan komma med byxorna på, tänkte jag, i samma ögonblick som jag grenslade bakskärmen i Barcelona. Märk väl att det var första gången i mitt liv som jag satte mig på en motorcykel.

Jungfruresan skulle inte visa sig vara den lättaste. Tio dagar i på en stenhård minimal ”musmatta” genom de Pyrenéneiska bergen, kanske inte var det bästa sättet att ta min svendom. Men redan innan färden började, hade jag bestämt mig för att inte klaga på vare sig träsmak eller benkramp Jag skulle helt och hållet, och med förtröstan, överlämna mig till min polare Fredric som är en van hojåkare.

Redan på motorvägen norrut från Barcelona kände jag att detta var rätt. När läpparna började fladdra i fartvinden, och pottan på huvudet kändes som en luftburen kastrull på glid, greppade att jag att detta skulle bli en resa i ren Easy Rider-anda utan att jag för den sakens skulle behöva känna mig ”Born to be wild”.

TUUT!!

Jag väcks ur mina funderingar när någonting bakom oss signalerar för omkörning. Dröm om förvåningen när vi plötsligt blir omkörda av en av dessa allt större och allt fånigare SUV-jeepar, eller stadsjeepar som de av någon outgrundlig anledning kallas för. SUV’en drar en boogietrailer på vilken en 36 fots Sunseeker daycruiser är lastad! Jag kollade snabbt vår egen hastighetsmätare vilken visade på drygt 120 km./tim. Jesus fu ..ing Christ. Han måste ha dånat förbi oss i minst 160 knutar. I det ögonblicket kände jag mig långt från Sverige och laglydiga bilförare.

Fredric’s enda kommentar i fartvinden var: ” too many guns and to few brains.

Snart lärde jag mig att behärska min oro över plötsliga nya ljud från maskinen under mig. En HD skall låta, och skramlandet är en del av reskamraten hade Fredric sagt. Mullrandet fick en ny dimension när vi halv tolv på natten rullade in i de trånga gränderna i den katalanska staden Figueres.

Ljudet från motorn fortplantades längs husfasaderna och kunde förmodligen ha väckt de döda. Detta var Salvador Dalí’s hemstad och vårt första besök blev programenligt fullständigt surrealistiskt. Hotellet var bokat, men omöjligt att hitta. Vänliga människor pekade i olika riktningar och snart var vi totalt förvirrade i ett nät av gränder, enkelriktade gator och oläsbara gatuskyltar. Vi gav upp, hittade ett nytt hotell, men när receptionisten fick veta vårt dilemma körde han fram sin egen bil och ledde oss till vårt bokade hotell. Så stod vi då där, mitt i natten utanför hotellet som, helt i linje med HD-feelingen hette, … just det, Hotel Los Angeles. När ägaren får syn på hojen fick han något drömskt i ögonen, hämtade en nyckel och visade oss in i hotellets privata garage. En sådan juvel kunde inte stå ute på gatan.

I sängen efter min jungfruresas första dag kände jag hur träsmaken långsamt lämnade min bak. Krampen i ljumskar och ryggslut försvann efter den längsta tiden i mitt liv med särade ben.
Trots en strikt packningslista förstod jag snart att jag hade alldeles för mycket prylar med mig. Kanske det mest beror på att jag är den där typen som alltid tar med mig lite extra för det-kan-säkert-vara-bra-att-ha. Slutpackningen kom därför att innebära en fet rulle på styret, T-bag på sissyn bakom min rygg och två överfyllda sadelväskor. Nu är det dock svårt att veta vilket väder man kan drabbas av i Pyrenneerna, så regnställ och tjock tröja kändes naturligt att packa ned. Att det sedan visade sig bli den varmaste veckan på 100 år och T-shirt och shorts var det enda att tänka på, är ju en annan sak. Regn hade man inte sett på fyra månader. Shit happens, sa Fredric.

Vi styrde mot havet och Cadaques. Salvador Dali bodde där under stor del av sitt liv och det är ett ställe du måste se innan vi tar Pyreneerna, hade Fredric meddelat till frukost. Precis som Ibiza för trettio år sedan, hade jag fått klart för mig. Vägen dit var vacker och kurvig. Den slingrade sig som en asfaltsorm över ett imponerade bergsmassiv för att slutligen slutta ganska brant ned mot havet. Från sträckans högsta punkt blickade man ut över ett turkost Medelhav. Långt ner till vänster kunde man ana lagunen där målet för dagens första etapp innan lunch låg, Cadaques.

Vi behövde inte leta länge. Precis framför krogen, vilken direkt pockat på vårt intresse, stod ett flertal Harleys parkerade. Vi gled in på en ledig plats mellan en Sportster och en Fatboy. Gruppen av likasinnade chaufförer hälsade vänligt och bjöd oss att sätta oss vid sitt bord. Lite grumligt förstod jag att det gäller att vara i rätt sällskap.

Kunde inte bli bättre än så. Rejäl tapas-lunch och en stor bärs på strandpromenaden. Varmt i luften, stor sol på himlen och ett glittrande Medelhav. Mycket kul folk i rörelse och mycket att glo på. Annorlunda feeling än annat man har sett på liknande orter. Det mesta verkade vara alldeles på riktigt på något oförklarligt sätt. Nästan inga badbollar och ännu mindre sololja och fula badlakan. Inga souvenirbutiker med billigt krafs. Kort sagt, jag kände att det fanns hopp för civilisationen, här skulle jag kunna bo.

Mitt i en tugga halstrade sardiner uppenbarar sig nu ett sällsamt sällskap på den livliga strandgatan. Ett femtontal tyskregistrerade wannabees invaderar bägge körbanorna, till mötande trafiks påtagliga irritation. Inspirationen till hela deras entré måste vara hämtad från någon obskyr handbok med den förmodade titeln Hur-jag-blir-en-Hells-Angels-på-min-Yamaha-chopper-efter-jobbet.

Utan att jag på något sätt påstår att jag är en sakkunnig i frågan, men till och med jag kunde se att det var något väldigt märkligt med hela showen och på det sätt som den nu utspelade sig. Vi satt på första parkett och såg scenen vilken kunde vara hämtad från en kalkonmärkt B-film.
I täten kom en blond och fetlagd valkyria iklädd kamuflagebrallor med matchande pannband, körande en hiskelig trike. Hon åtföljdes av resten av gruppen vilken var formerad i någon form av konvonj i tre led. Den ene ”bikern”såg låtsasfarligare ut än den andra. Är det nån djä…a maskerad grymtade en skäggprydd man bredvid mig. Nä de’ verkar fan i mej vara allvar, svarade en annan samtidigt som han skrattade så hela den volyminösa kroppshyddan skakade.

Hela kortegen gjorde halt framför klungan av Harleys. Valkyrian beordrade med ett uppenbart tyskt kommando att någon ur hennes grupp skulle fotografera något. Ur den stillastående kortegen bryter sig en liten skallig typ ut med en kamera i högsta hugg.
Vi var övertygade om att den egna gruppen är motivet som skall förevigas. Valkyrian i motivets framkant kanske skulle komma att symboliserande en pansargeneral framför sina trupper. Om så skulle vara fallet skulle det på något sätt vara så tyskt. Det var vi alla vid vårt bord överens om.

Döm om vår förvåning när den lille skallige istället promenerar fram till hopen med Harleys och utan något synbart system börjar fotografera alla hojarna från alla upptänkliga vinklar. Han till och med lägger sig på rygg på marken och plåtar en del hojar underifrån. Han kanske är smygfetischist föreslår någon. Helt i Dalis anda svarar Fredric
När fotosessionen är avslutad beordrar valkyrian uppsittning, och hela packet av pluppande ”japan-harleys” drar vidare mot, ett för oss, okänt mål.

Det här är ju helt surrealistiskt, sa jag rätt ut i luften. Helt i Dalis anda, svarade Fredric.
Fredric som inte tillhör den mångordiga typen konstaterade bara att situationen var cool.
Några timmar senare lämnade vi Spanien och korsade gränsen mot Frankrike. Framhjulet var inställt på Carcassonne för fransk middag och välbehövlig sömn.

När solen morgontrött behagade hasa sig över den imponerade stadsmuren var vi redan färdigpackade och klara för avfärd. I de smala, trånga gränderna innanför murarna i den gamla staden, fick äldre morgonpigga tanter något längtansfullt i blicken när vi for förbi. Unga rebeller på mopeder på väg till jobbet blängde under lugg. Man åker uppenbarligen inte helt obemärkt på ombyggd HD med lång gaffel ut genom en stad från 1000 talet på morgonkvisten. En och annan carcasonnare med baguette-påsen under armen ömsom gnuggade sig i ögonen, ömsom stoppade fingrarna i öronen när vi mullrade ut genom stadsporten med raka dragpipes. Gåshuden spred sig som en skogsbrand då den kommenderade nackens hårstrån i givakt. Jag undrade om medeltidens tempelriddare hade känt samma ilning längs ryggraden när vindbryggan hade fällts då de på sina rikt ornamenterade hästar sprängde ut i det omgivande kätterska landskapet för sådär en tusen år sedan.

Jag kunde ana Fredrics stilla leende i backspegeln när vi så småningom kom in på vägar som helt enkelt verkade vara gjorda för motorcyklar. Jag tror att hojåkning varit en stor del av hans religion sedan tonåren. Han hävdade med eftertryck att Gud helt säkert hade hojåkare i tankarna när han skapade vägnätet i Pyreneerna. Hade han i samma veva fått sin vilja fram hade han säkert även döpt Jesus till Harley, -Davids Son.

Fredric framlade ett antal teser under vår resa. En av dem var att hojåkning är som att spela ett musikinstrument. Det är en djä..a kick om du är musikalisk och du blir ett med ditt instrument.
Den höga kvalitén på asfalten, de balanserade kurvorna, den kuperade terrängen, de insmickrande naturscenerierna gjorde att vi fick en rytm som blev till ett libretto. Fredric spelade och jag lutade med i partituret. Trots den enorma upplevelsen gjorde träsmaken sig slut påmind, eller så var jag helt enkelt fikasugen.

Byn var genuint fransk. Vi var de exotiska gästerna som då och då stannade till vid byns enda café på det lilla torget. Runt oss pågick vardagslivet som bäst. Lokala och av tidens tand hårt ärrade motorcyklar i 125 kubiks-klassen med bönpall, från 50-talets mitt, for som bålgetingar runt ett av byns få gathörn. Hörnan låg framför det café där vi tillfälligt slagit oss ned för en espresso. Cafét bör klassas som ett klassiskt franskt landsortshak vilket bl.a. innebär att trottoaren, vilken hyser caféts uteservering, endast ger plats för tre bord och fyra stolar. Det under förutsättningen att gästerna sitter med fötterna i rännstenen. Alltnog cafét erbjuder en bra parkettplats framför gathörnet vilken verkar vara byns outtalade mötesplats för allehanda ärenden. En och annan kvinnlig passagerare klädd i kjol och blommig blus i övre medelåldern möter upp på att få skjuts med byns bålgetingar. Med ett ettrigt tvåtaktssmatter och i ett moln av rykande olja stannar de till på hörnan för att bereda plats för en extra passagerare på den fortsatta färden. Det blir ett skådespel för gudarna av högsta klass, när dessa frodiga franska madammer hissar kjolarna. Hakorna slår i cafébordet när dessa volyminösa kvinnor med viss möda kravlar sig medelst ålning över bönpallens, sedan länge av sol och värme, spruckna plastklädsel samtidigt som man söker hålla underdelen av kroppen inom sedlighetsföreskrifternas ramar. Kort senare bevittnade vi en rekorduppvisning från en välfylld kvinna som med särade ben, resolut och utan pardon, med en radikalt uppdragen blommig städklänning liksom hasade sig vaggande upp på bönpallen bakifrån med två lika välfyllda matkassar i vardera handen. Såg vi i syne? I motsats till vad curian avsett med förbud för kvinnor att bära byxor, visar dessa underbara kvinnor just det som de skulle dölja. När de äntligen kommer iväg står kjoltyget som vindstinna fallskärmar högt över deras bakdelar. Hela komplexet blev till en återspegling av den antika skulpturgruppen vilken visar den sköna kvinnan Europa ridande på en naken tjur, - en aktningsvärd och skön prestation.

Vi tackade tyst för showen, betalade och drog vidare.

Vi måste tanka. Närmsta mack, hur långt är det dit. Vi chansar på nästa håla. Har vi någon aning var vi är någonstans? Lyckligtvis visade det sig att nästa håla hade en mack och låg precis så långt bort som den kvarvarande bensinen räckte till. Vad hade vi gjort om den inte hade räckt? När frågorna är som störst är svaren som närmast. När vi står där och fyller soppa, rullar det in en BMW som redan vid ett hastigt ögonkast avslöjar sig vara välutrustad med allehanda tekniska moderniteter. Ibland undrar var motorcyklismen är på väg när vi noterar att BMW’n har en avancerad GPS på styret och föraren stolt förklarar att han just nu är inloggad på nio satelliter. Då är vi glada att man kommer långt med en hederlig hopvikbar karta.

Efter att ha läst Da Vinci koden gjorde vi såsom så många andra sannolikt också har gjort, vi plöjde Internet efter mer information. Opus Dei’s websida detaljstuderades, Tempelriddarnas websidor nagelfors, information om Prieure de Sion lämnades inte åt slumpen, bilder på Da Vincis målningar laddades ner för att verkligen få svart på vitt om det möjligen kunde stämma.

Att vi måste se Rennes le Chateu i Languedoc var bestämt sedan länge.
I den sydfranska regionen Languedoc är religionen påtaglig. I var och varannan vägkrök står en kolorerad avbild av den heliga Maria Magdalena. Hon inger en form absolut trygghet. Dessutom verkar hon ha ett vakande öga på vår framfart genom det undersköna landskapet.

Religionen har sannerligen många ansikten.

Den lilla byn uppe på en klipphylla sägs vara en del av källan till Da Vinci koden. Många svar på de hemligheter vilka katolska kyrkan sökt hemlighålla under drygt tusen år lär bland annat finnas gömda här. Byns präst Berenger Sauniére kom under 1800 talets senare hälft en del av hemligheterna på spåren. Han lät med anledning av sina fynd bygga ett märkligt komplex av olika byggnader till Maria Magdalenas ära för pengar han förmodligen fick av katolska kyrkan för att inte avslöja de hemligheter han funnit. Maria Magdalena lär dessutom ligga begraven inte långt därifrån i staden Baume.

Koder, hemligheter, gömda pergament, gyllene skatter och ond bråd död.

Tankarna snurrade allt fortare ikapp med fartvinden i ansiktet. Skulle något uppenbara sig. Skulle Maria Magdalena stå bakom nästa krök med tummen i vädret för en lift. Skulle vi behöva säga till henne att vi inte hade någon plats. Aldrig i livet! Skulle hon stå där skulle jag utan vidare tvekan dumpa rullen med regnställ vilken var fastspänd på styret. Tänk att ha Maria Magdalena på styret, som ett symboliskt kuttersmycke av kosmiska mått. Ingen skulle tro en om man försökte berätta.

Hittar mobiltelefonen i jackfickan, fumlar fram ett kortnummer på displayen, två signaler fem signaler, fan också inget svar. Prövar igen, en signal …
tjena morsan, du kan inte ana …, jaså det regnar …, jo du jag måste …, ja ja, jag är försiktigt …, du lyssna …, nej jag skiter i bokklubbens månadserbjudande …, VI HAR MARIA MAGDALENA PÅ STYRET FÖR HELVETE …, hallå är du kvar …

En bedövande doft av lavendel och nyslaget hö för mig tillbaka till verkligheten.

Körde vi rätt? Skulle vi inte ha tagit av vid förra vägkorset? Inga skyltar avslöjar åt vilket håll målet för vårt smygockulta intresse ligger. Vi stannar till vid vägkanten. En äldre man kommer gående emot oss. ”Bonjour monsieur… ” Vi beskriver vår belägenhet och säger att vi förmodligen kört fel för att komma till Rennes-le-Chateau. Med en slocknad Gouloise limmad i ena mungipan, vilken bristfälligt döljer en glesnande tandrad, hostar han fram att ”le village” ligger några kilometer rakt fram. Han har varma och vänliga ögon. En känsla av välkomnande infinner sig. Är han en budbärare …? Hjärtat tar ett skutt av bara tanken. Tala om att vara speedad av fantasiblippar.

Med stigande förväntan för varje kurva vi avverkar, snirklar sig vägen sakta upp genom det pastorala landskapet ackompanjerad av HD’ns lagom besvärat stånkande och frustande. Utsikten blir mer och mer bedövande för varje meter. ”Där är det”, utropar vi i korus.

Plötsligt öppnar landskapet upp sig och en känsla av sakral och på gränsen till kosmisk frid infinner sig.

Resande sig ur det omgivande landskapet, som drottningen i ett schackspel, skymtar vi nu byn. Man kan ana dess hissnande och likvärdigt vackra panoramautsikt utöver dalarna Aude och Sals.

Efter ett par timmars färd upptäcker jag att jag läst kartan fel och vi var på väg rakt in i en dalgång utan vare sig mål eller mening. Jag visste helt enkelt inte var vi var. En irriterad blick från Fredric gjorde att jag försökte förklara hur svårt det är att veckla upp en en gånger en meter stor karta på en HD under gång. En van hojåkare skulle aldrig ens försöka. Det är som om en seglare skulle pinka i lovart. Detta var bara ännu ett bevis på att jag inte var en van hojåkare och tyvärr en ännu sämre kartläsare.

Spaniens blå berg i fonden förvandlas efter hand. Åkerlandskapet blir till åsar och kullar, klädda i sommargrön skog med frodiga och, på till synes på måfå insprängda, leende ängar av blomstervall. Bakom kullarna reser sig bergsmassivet mot skyn som ryggen på en urtidsdrake av sten. Med sina taggiga ryggsköldar på tretusen meter för det tankarna till landet Mordor i ”Sagan om Ringen”. Strategiskt placerade borgruiner skymtar över skogens gröna matta. De flesta av medeltida strider och av tidens tand helt eller delvis söndervittrade. Blicken tillåts svepa djupt in i vindlande dalgångar. Bäckar och åar brusar fram i raviner, forsar omväxlande med vattenfall på hundratals meter. Det sägs att vattendragen är fulla med foreller. Över en bergskam seglar en ensam lammgam på sitt imponerade vingspann. Detta är sannerligen en gudsförgäten upplevelse.

Jag fann en genväg på kartan vilken jag föreslog för att spara in förlorad tid. Vi skulle bara ta oss över ett bergspass, Coll d’Artigascou. Vad jag missade var att det var 2 200 meter högt. Vägen som blev allt smalare konverterade plötsligt till en skogsstig. Efter ett par kilometer såg vi en bil parkerad i en skogsficka. Övertygade om att vi kört vilse igen, frågade jag om detta var vägen till Melles, målet på andra sidan berget.

Ja det är bara att fortsätta, säger mannen i bilen vars passagerare stirrade med öppna munnar på uppenbarelsen av en låg och fet Harley på väg uppför berget.

Fredric som plötsligt såg bekymrad ut sa att det var något fel med bälten, att det verkade alldeles slapp som om den hade blivit längre. Då och då behagade den hoppa över några drivkuggar. Jag fattade ingenting, i varje fall inte då.

Stigen blev om möjligt ännu smalare och brantare. På sina ställen fick jag gå av och gå eftersom underlaget endast bestod av stora lösa stenar. HD:n skramlade betänkligt och bälten eller gummisnodden som Fredric kallade den för hoppade allt mer. Jag var säker på att vi skulle bli stående. De ständigt återkommande varningsskyltarna för björn och med den bifogade varningstexten att man inte skulle köra bil här med nedvevade rutor gjorde mig inte ett dugg lugnare.

Jag hoppades bara att HD:s mullrande var mer skrämmande än björnarnas nyfikenhet. Det var dock med stigande oro som jag också funderade på om Evon’s mullrande och slörpande avgasljud skulle uppfattas av det omgivande björnsamhället som parningslockrop eller ännu värre ett revirbröl. Jag lovade mig själv heligt att aldrig ge mig ut i björnmarker mer, i varje fall inte på en HD med förlängd gaffel och slapp gummisnodd.

Efter nedfarten mot Melles och åter i Spanien kom träsmaken smygande tillbaka. Anspänningen av den timslånga nedfarten från bergspasset gjorde sig påmind i ljumskar och nu kröp smärtan långsamt uppåt genom skinkan och ryggslutet. En lätt knackning på Fredrics axel, och han bromsade in vid en lokal bar längs vägen.

Två öl tack, men kalla!!

- Bonjour messieurs!, hörde vi från ett annat bord. Vi kunde inte undvika att se er komma. Ja, det hördes också, fnissade en av damerna som hade adresserat oss. Det uppenbara flirtandet kom från Camille, 92 och hennes dotter Amelie, 71. Två franska blåhåriga damer som tagit vägen över gränsen för att fira söndag i Spanien och nu såg sin chans till en trevlig stund. Vi berättade var vi kom ifrån och vad vi gjort och Camilles förundran över att vi kört ända från Sverige är så stor att vi inte kan med att rätta henne. Camiles man dog för många år sedan och Amelie har aldrig kommit sig för att flytta hemifrån. Hon har stannat hos mamma och numera behöver de varandra.

- Men ett samtal med två gentlemän på en Harley Davidson har man alltid tid till, det piggar upp den gamla kroppen, säger Camille medan dottern kärleksfullt slår till henne på armen. Vi är på väg till Arties i Val d’Aran-dalen. Vi svepte ölen och tog farväl. Fredric vänder mig mot mig och säger,
Du får välja först!

De flesta tekniska lösningar är bra ända tills de går sönder, då blir de dina fiender.
Som de flesta vet så drivs en Harley, av hyggligt modernt snitt, via en bält från motor till bakhjul.

Enligt alla garantier, skriftliga som muntliga, skall bälten hålla, om inget dramatiskt händer, många hundratusentals kilometer utan att man överhuvudtaget skall behöva bry sig. Enligt den tekniska specifikationen skall bälten ha ett praktiskt taget nollvärde avseende längdflexibillitet.

Morgonen vi skulle lämna Arties blev vi en erfarenhet rikare när fienden resolut kommenderade halt på stället.

Morgonen var som vanligt i denna gudsförgätna del av Europa, smärtsam vacker. Efter en ordentlig pyreneisk bondfrukost packades hojen som så många mornar tidigare. Rullen på styret med regnkläder, sadelväskan med laptop, ljud och kamerautrustning, stora bagen på sissyn o.s.v. allt i en bestämd ordning. Rutin heter det visst.

Allt klart - då sticker vi – hej då Arties tack för den här gången. Motorn snörvlar igång. Skrap, klonk in med ettans växel och iväg. Vi kom 5 meter innan bälten tog ett rappande jämfotahopp över drivhjulet.

Vad ända in i helv … djäv … Inom bråkdelen av en sekund har den morgonsega hjärnan registrerat det inträffade, sökt anledningen till fiendeanfallet samt lagt upp en strageisk plan för lösning. Efter denna tidiga intellektuella ansträngning kollapsar både hjärnan och humöret.

Av med packningen, fram med verktygen. Då inträffar det som sannolikt en och annan harleyåkare har noterat före mig. Det just då behövda verktyget finns inte med. Det är ju satans otroligt. Här har man med sig en halv verktygslåda för att vara på den säkra sidan. Det enda man finner är att just den fasta nyckeln i tum, och den insexnyckeln i millimeter, inte har följt med på resan. Varför har man packat ned alla fasta nycklar och hylsor man till äventyrs skulle kunna tänka sig behöva, när man inser att just den satans bulten vilken är i vägen dessutom inte är i millimeter utan i tum.

Är det någonting man kan vara absolut säker på så är det att i en liten vacker bergsby från 1100-talet i Pyreneerna så finns inte verktyg av den sorten att uppbringa för pengar.
Fienden artilleri började nu mullra allt hotfullare.

Om jag nu säger att gummisnodden bytte namn till bara snodden kort och gott, förstår ni åt vilket håll det lutar.

Av med hela packningen under svavelosande haranger på de flesta spåk.

Fredric kröp runt hojen på alla fyra och konstaterade att snodden flexade mer än vad som var hälsosamt. Problemet blev inte mindre av upptäckten att justeringsskruvarna för bältspännaren var i sitt bakersta läge. Det var liksom inte mycket att göra.

Jag stod bakom och försökte komma med förslag till lösning baserade på sunt förnuft och några av de geometriska axiom jag lärt mig i plugget. Jag tror att jag i ett anfall av övermod även anförde Ohms lag som en möjlig parameter till lösning.

Det var inte mycket att komma med när fienden laddade om, siktade och sköt ett ordentligt grundskott.

Det var då Fredric liksom lutade sig tillbaka, log och sa. Du det är en mening med allt, och nu är det inte meningen att vi skall komma längre, i varje fall inte idag. Om du hade läst boken ”Zen och konsten att hantera en motorcykel”, skulle du fatta vad jag menar. Nu går vi och tar en kaffe, bageriet har just öppnat.

Livet har väl lärt en att när problemen är som störst är hjälpen som närmast. Vid bordet bredvid oss sitter en man och fikar. Han bär en jacka med färglatt märke på ryggen där det står Seur Transport med stora bokstäver.Vi förklarar vår prekära situation och att vi är på väg till Barcelona, slutmålet för vår resa, men att snodden lämnat in för gott. Mannen som blivit fokus för vårt intresse visar sig vara chaufför för en större spansk transportfirma. Han erbjuds en vacker slant om han kunde tänka sig att transportera hojen till närmaste större stad där vi skulle kunna finna en verkstad.

Då han mestadels bara kör små paket och viktiga brev kors och tvärs över Pyreneerna visar han sig dock vara fel person med fel transportmedel. Nu händer det otroliga. Han nämner att han har en bror vilken arbetar för samma företag. Brorsan transporterar bland annat skogs och jordbruksmaskiner runt om i norra Spanien. ”Dessutom tror jag att han kommer att passera här under morgondagen, jag ringer honom”, säger vår nyfunne vän och halar upp en något till åren kommen mobiltelefon. Sedan följer ett längre livfullt meningsutbyte på lokal dialekt med tillhörande armviftningar. När samtalet avslutas ler vår vän och säger att brorsan kan hämta upp hojen imorgon och att han kan leverera den i Barcelona dit han är på väg med tom bil till för att lasta nytt gods.

Gudarna var med oss och fienden hade fått lång näsa.

SLUT TEXT