SALVADOR DALI, geni eller snuskhummer? 2005

- Den ultimata surrealismen!”, skrek Salvador Dalí, med armarna uppsträckta av lycka, när hans doktor dog i armarna på den uppstoppade brunbjörn som för det mesta fungerade som klädhängare i entradan till hans hus i Cadaqués på den spanska östkusten.

Efter hemkomsten från vår resa med motorcykel över Pyrenéerna och ett omtumlande besök i Figueres och Cadaqués, Salvador Dalís hemtrakter, sitter vi och talar med David Templeton, konstnär och artist, på Café Sa Fonda i Deia på Mallorca. Deia som är ett Mecka för konstnärer, musiker och artister från hela världen. Här levde och begravdes Robert Graves. Andrew Loyd Webber har sommarhus här och i närheten bor Michael Douglas. När vi sitter en kväll och pratar stiger Roman Polanski med hustru uppför trappan.

Vi vill fördjupa oss och försöka förstå vad som drev Dalí och vid våra möten berättar David skrönor, sanningar och historier om Salvador Dalí som han både träffat och inspirerats av.

Händelsen ovan är sann och beror på att Dalí var sjuk och fylld av ångest efter hans hustru, Galas, bortgång och därför fick besök av sin doktor varje dag. Denna dag var det onormalt varmt och doktorn som inte klarade av värmen föll ihop, drabbad av en hjärtattack och dog fallandes i armarna på björnen. Dalí var mycket olycklig och ensam och hade dessutom tidigare blivit svårt bränd i en eldsvåda i det slott som ibland var hans bostad i Figueres, hans födelsestad tre mil inåt landet från Cadaqués. Han hade svåra mardrömmar och var intill vansinne rädd för att dö. Men då han kom in och fick se doktorn i armarna på björnen, kom konstnärens blick för det verkligt surrealistiska åter fram. För ett kort ögonblick kände han åter kreativitetens makt, men sorgen och depressionen tog snart över och Dalí skapade inget de sista fem åren av sitt liv och den 9 juli 1972 dog han på sjukhus i Barcelona i sviterna efter en bilolycka.

Det har skrivits spaltmil om Dalí och hans verk så jag tänker inte fördjupa mig speciellt mycket i det. I stället vill jag återge en del av det som framkommit om honom vid bland annat samtal med David samt vårt besök i Figueres och Cadaqués. Vi vill i mesta görliga mån förstå de känslor som uppstår när man står framför hans verk och vad det är Dalí vill att vi ska se.

- Han var mycket fascinerad av Freuds drömtydningar, säger David. De är i mångt och mycket nyckeln till surrealismen, tillsammans med Ljung och Nietsche. Och vi får inte glömma Dadaismen. Surrealismen tolkar mycket det undermedvetna som en visuell manifestation om hur vi organiserar oss och hur vi lever. Paradoxer ligger som en grundsten inom surrealismen. Glömmer vi paraplyet, börjar det regna. Är vi för lyckliga med tillvaron, väntar katastrofen runt hörnet.

Dalí var fylld av trauman och av en enorm sexfrustration. Han var impotent och enligt många fullständigt pervers. Det vittnar en del av de nakenmodeller han målat av om. Han lär ha försökt tillfredställa sig själv samtidigt som penseln for över duken. Dalís barndom var svår och redan i tidig ålder älskade han att chockera. Som sexåring hittade han en fladdermus i en hink som han plockade upp och började äta på. Barnsköterskan som stod framför honom, kissade på sig.

En sak har i alla fall jag blivit övertygad om efter att ha besökt Teatre-Museu Dalí i Figueres. När det gäller sättet att måla på, behärskade Dalí konstens alla discipliner. Hans tidiga verk består av många porträtt, fotografiskt liknande originalet, av bland annat hans hustru Gala.

1910 målade han sin första bild som sexåring. Dalís första katalogiserade verk tillkom redan som tioåring. När han var sex år ville han bli kokerska för att han föredrog den kvinnliga formen. Som sjuåring ville han bli Napoleon och som han själv säger: ”Min ärelystnad har vuxit sedan dess, liksom mitt storhetsvansinne. Jag vill bara vara Salvador Dalí.”

Hans surrealistiska konst ska upplevas och betraktaren måste deltaga. Han har själv sagt:
- Utan en publik, utan närvaron av åskådare, skulle inte dessa juveler uppfylla funktionen varför de blev till. Betraktaren är därför den ultimata artisten.

- Visst kan man uppleva Dalí som flummig, men man ska vara övertygad om att hans skapande var ett logiskt och metodiskt sätt att beskriva sin fantasi, drömmar eller undermedvetna visuella verklighet. Det fanns alltid en plan. Därför undrar man varför han skänkt verk till Teatre-Museu Dalí, från hela sin skapande period, utan någon kronologisk ordning eller ibland helt utan titel och datum. Förmodligen ligger det något där som bara han kunde se.

Hans hustru Gala var sträng och krävande. Hon krävde bland annat en ny älskare varje natt. De skulle vara unga katalaner mellan 17-20 år och Dalí spenderade många stunder framför det lilla titthål i den dörr som ledde in till hustruns boudoir för att få konstnärlig inspiration laddad med erotiska undertoner . Det fanns fler dörrar i Dalis liv. Allt som oftast stängde Gala in honom i hans studio och dörren låstes. Först när han var färdig med ett konstverk, släppte den dominerande hustrun ut honom. Det var hennes sätt att få geniet att arbeta. Hon visste hans potential, men även hans brister. Därför tog hon till stränga och udda medel för att få honom att arbeta.

På 1970-talet bodde David i Cadaqués. Han hade ett galleri där och en afton mötte han Dalí med sällskap. Med i sällskapet som festade ordentligt, fanns en ung Brigitte Bardot som ivrigt påhejad tog fram gitarren och sjöng. Dalí höll hov och den berömde engelske konstkritikern John Bircher svansade kring honom. Det fanns en hel del droger med i bilden, men enligt David skapade aldrig Dalí under dess inflytande. På 1960- och 70-talen var Cadaqués platsen man skulle vara på om man var konstnär. Här samlades alla.

- Men tyvärr som med allting annat så försvann magin när hela världen kom dit, säger David.

Dalí hade en tvillingbror som dog vid födseln, men David berättar att han tillbringade en del tid tillsammans med Dalí syster, Ann-Marie. Salvador och systern talade inte med varandra den sista tiden.

- Hon var helt enkelt förbannad på honom. Tyckte att han slösat bort sitt geni och blivit ett offer för det som hon kallade Hollywood. Hon visade mig sin privata samling av Dalí och det fanns inte en enda surrealistisk skapelse. ”Detta är vad han kunde ha blivit”, sa hon till mig med bitterhet i rösten. Den samlingen har aldrig blivit avfotograferad eller ens någonsin visad.

Efter samtalen med David tänker vi tillbaka på de intryck vi själva fått av Dalí och hans verk och leverne. Vårt första besök under vår resa till Pyrenéerna stannar vi till i Figueres, Dalís hemstad. Här besöker vi Teatre-Museu Dalí, det museum han själv byggt upp i en gammal teaterlokal. Museet är idag det näst mest besökta museet i Spanien efter Prado i Madrid. De ringlande köerna vittnar om dess popularitet. Redan en halvtimme före öppningsdags är det lilla torget framför entren tjockt av besökare. Medan vi väntar på att portarna till museet skall slås upp, kan vi inte undgå att förundras över byggnadens yttre dekorationer. Bland statyer med baguetter på huvudet står en figur i full dykutrustning och en byst på vars huvud TV antenner sticker ut ur öronen.

Väl inne undrar man plötsligt om man blir imponerad eller bara förbannad. Är det perverterat skit eller är det konst? Är det bara flyktiga uttryck manifesterade i övertydliga format? Är det en resa i det fragmenterade kollektiva undermedvetna? Museet lämnar ingen oberörd. Det som är obegripligt för den ene är världens kick för den andre.

Svårigheten med framgång ligger inte i den kreativa processen, den ligger i tillgången på arenor. Det finns många konstnärer men få arenor. Det visste Dalí och har därför sett till att hans verk överlever i detta märkliga museum.

Att vara galen och impotent är ingen garanti för framgång. Utan Gala som skapade hans arena hade Dalí sannolikt bara varit , -galen och sexuellt störd. Gala var has musa och utan hennes dominans skulle Dalís komplexa natur inte kunna ta sig de konstnärliga uttryck som de trots allt gjorde. Gala formaterade Dalís konst och gjorde den begripbar. Gala var länken mellan Dadaismen, Freud, Jung och hela vägen ut till Dalís skapande händer.

Han hanterade måleriets alla discipliner mästerligt. Hans tidiga verk visar en säker hand som porträttlikt avbildar den verklighet han ser. Visst finns det redan där, för oss lekmän, lite udda vinklingar och man undrar om Dalí driver med oss. Utifrån den kunskapen fann han sin egen stil, sitt eget uttryck.

I museet tycks han på vissa ställen säga, ”jag skiter i er okunniga och illitterata halvfigurer”. Det finns känsla att gilla eller försvinna. Försök inte att förstå genom prat och analyser. För oss skall det ses som bara ett utryck, ett bland många andra och Dalí själv behövde inte analysen av sin egen konst, han var både analysen och analytikern.

Något av det mest bisarra på Dalís museum måste ändå vara titthålet i sängkammardörren. Han var inte bara impotent. Han hade en helt förvriden syn på sexualiteten…….

När jag stoppar in ögat i titthålet infinner sig omedelbart en känsla av obehag. Tänk om jag också uppfattas som en gluttare, en perverterad tittfjolla. Här står jag och tittar in i Galas sängkammare. En plats för dagliga erotiska möten där konstnärlig ambition och köttslig lust förenade sina krafter. Sängkammaren i den konstnärliga tolkning som den här presenteras är svårbeskriven. Eller rättare sagt att söka beskriva den i ord ger den inte visuell rättvisa. Upplevelsen är förmodligen så nära man kan komma ett horhus innan syndafallet. Som en chockgrön snaskig boudoir vars centerpunkt utgörs av en säng med påtagligt otvättade lakan. På kudden ligger vad som förefaller vare ett kranium av ett större djur. Fantasin kan här spela en ett spratt. ”Kraniet” kan också ha varit gjort i papier mache och förställa ett bäcken. Hela rummet i övrigt är överdekorerat med slingrande gröna växter och reflekterande speglar, det ger en känsla av overklig oändlighet. Var detta Dalís upplevelse av Edens Lustgård?

Man undrar vad Dalí såg när han tittade på Galas mer eller mindre dagliga äventyr i sängen med unga katalaner. Var han helt igenom bara en impotent snuskgubbe som blev tillfredsställd av att se andra genomföra det han själv var oförmögen till? Eller var det hans undermedvetna visuella seende som såg, vilken hans kreativitet sedan transformerade till ett konstnärligt uttryck? Enklare uttryckt vem var det som såg, var det ögonen eller hjärnan?

När vi väl kom ut på gatan igen, erinrar jag mig något han sagt:

”Varje morgon när jag vaknar fylls jag av en utsökt lyckokänsla…. Lyckan att vara Salvador Dalí och jag frågar mig hänfört vilka underbara saker han kommer att ställa till med idag, denne Salvador Dalí.”