JEAN -LUIS ”tala med hästar” SAVIGNOL 2005

Gud måste ha varit på ett sällsynt gott humör när han skapade bergskedjan Pyreneerna och landskapen i dess omedelbara närhet. Varhelst man vänder i denna trakt blickar man ut över ett böljande landskap man aldrig sett maken till. Så grönt, så rikligt, så prunkande och gräddlikt fett som det mest bearbetade kolorerade vykort.

I ett av dessa fantastiskt vackra landskap, närmare bestämt i Arriége vid foten av Pyrenéerna söder om Toulouse i södra Frankrike, hittar vi på vår färd till sist den lilla byn Laserre. I utkanten av byn ligger en gård där vi skall vi ska stanna till nästa dag. På gården bor Jean-Louis Savignol och hela hans familj. Tillsammans med sin mamma Colette föder han upp hästar, närmare bestämt den pyreneeiska Merenshästen.

På den gamla familjegården driver han och hans fru Christine dessutom ett gemytligt B.B för cirka ett trettiotal gäster. Gårdens namn, Haras Picard du Sant, beskriver att man under medeltiden gömde präster här, vilka av olika skäl hamnat i onåd hos den kyrkliga överhögheten i Toulouse. Alla gårdar i bygden har liknande beskrivande namn vilket sannolikt är exempel på den regionala kulturtraditionen med rötter i svunna tider.

När vi rullar upp på gårdsplanen, möts vi av en till växten liten man men med ett påtagligt kraftfullt yttre uttryck. De mörka och pigga ekorrögonen utstrålar vänlighet och hans korpsvarta hår är tillbakadraget till en hästsvans, vilken faller långt ner på ryggen. Han tar emot oss med ett handslag som om han varit förbunden med jordens alla krafter. Hela känslan i vårt första möte för tankarna till en idealiserad bild av ett lyckligt och harmoniskt naturfolk.

Framför oss stod en man som tycktes leva mitt i livets mångfald. Ett liv som inte bara existerade på människans villkor, utan snarare mer tillsammans, och i symbios med naturen. Denna känsla bekräftades när vi slog oss ned runt det tunga ekbordet på verandan, för höra honom berätta om sig själv, om sitt liv då och nu.

Borta är de dyrbara kostymerna, jakten på pengar och bekräftelse från andra likasinnade i det pryltunga och själlösa storstadsvimlet. Borta är krogar, nattliga vattenhål, hippa gym och vip-kort för de få utvalda. Jean-Louis har varit där så vet vad han talar om. Han valde att återvända tillbaka till sin själsliga hemvist. Valet kom att göras under dramatiska omständigheter. Efter en tragisk olycka i familjen kändes det naturligt att återvända hem. Nu har han slutligen funnit lyckan av att vara förenad med sina rötter och ett med sin omgivning. Plötsligt vaknar man upp och inser var man hör hemma, säger han, som om det vore det självklaraste i världen.

Han fortsätter att berätta om sitt brokiga liv, om sitt eget deltagande i ”rat-racet” för att nå materiell framgång och syntetisk berömmelse. Jean-Louis är idag 45 år gammal. När han var 20 år lämnade han Laserre för att söka lyckan i Paris. När man är tjugo är Paris en häxkittel. Jag hamnade i en karusell som bara gick fortare och fortare. Jag sov aldrig under mina år i Paris. Det var bara stenhårt arbetande och lika tungt festande både dag och natt. På några få år gick jag från anställd på en reklambyrå till egen verksamhet med ett trettiotal anställda. Företaget blomstrade men snart ville jag anta nya utmaningar. Så jag sålde alltihopa och fick vansinnigt bra betalt. Med pengar på fickan var jag redo för Kalifornien och Los Angeles. Det slutade med ett magplask efter några slitiga år efter ivriga försök att starta affärer inom reklam och marknadsföring. Inte bara affärerna gick dåligt, mitt USA äventyr ändade med en dyrbar skilsmässa i Kalifornien. Exfrun tog allt jag hade kvar. En dag under den här perioden ringde mamma Colette från Laserre och berättade att hans bror dött, 33 år gammal. Då beslöt han sig för att lämna den gäckande illusionen om ett lyxliv i Los Angeles. Han återvände hem.

Livet är större, säger han och ler. Mamma var mitt stöd och hjälpte mig under min svåra tid. Nu var det dags för mig att hjälpa henne.

Det var sex år sedan. Idag arbetar han och hans medhjälpare på gården drygt 15 timmar varje dag. När gårdskarlarna kommer till gården tidigt i ottan varje morgon har Jean-Luis redan planerat och preparerat dagens arbete. På en griffeltavla utanför ingången till stallarna finns allt uppskrivet av det som ska utföras på gården under dagen. Vilka hästar som skall flyttas, vilka stängsel som måste kompletteras, vilka varor som skall införskaffas, vilken tid veterinären kommer etc. etc. ’
Flytten tillbaka hem blev inte helt friktionsfri.

När Jean-Louis kom tillbaka till gården i Laserre tittade en del av ortsborna med illvillig misstänksamhet på honom. Av de flesta sågs han som en svikare som en gång vänt bygden ryggen. Av några få som en käpp i hjulet då de hade haft dunkla planer på att lägga ett skambud på gården, nu när bara ”gamla” Colette fanns kvar efter broderns död.

Men genom hårt arbete, ett kreativt sinnelag och sin uttalade kärlek till orten och omgivningarna har de som ogillade hans återkomst gett honom sin fulla respekt tillbaka. Han berättar i målande ordalag om sin hembygd i Ariege. En byggd som under lång tid hotats av avbefolkning. Brist på arbetstillfällen och storstädernas attraktionskraft på ungdomen har varit några av de främsta orsakerna till den negativa spiralen. Jean Luis sinne för möjligheter och kreativa lösningar representerar en av de starka krafter som har fått trenden att sakta vända. Det är för tidigt att säga att vi har lyckats fullt ut, men vi noterar med stor tillfredsställelse hur fler och fler människor nu lämnar städerna och tätorterna för att bosätta sig här. Många startar ett nytt liv med en ny verksamhet vilket på längre sikt är precis den injektion den här landsändan behöver. Det är dock inte bara fransmän som har fått upp ögonen för Ariege som ny boplats. Ariege befolkas nu både av engelsmän, holländare och skandinaver , berättar han vidare påtagligt upprymd över traktens utveckling och framtida potential.

Jean Luis förslår att vi skall titta till hästarna varför vi några minuter senare befinner oss på ett jeep-flak skumpandes ut i den omgivande grönskan.Vi stannar till ute på en nyslagen slåtteräng. Doften av nyslaget hö och ängsblomster är rent bedövande. På kullarna runt oss står en flerhundraårig ekskog tät och majestätisk. Frågan om detta är paradiset infinner sig. Framför oss, en bit upp i backen, betar 15 ston. En del är dräktiga andra med föl i varierande tidig ålder. Tagna av den visuella upplevelsen kan vi inte låta bli att kommentera att hela känslan av miljön som omger oss känns väldigt sensuell, för att inte säga påtagligt feminin. Jean-Louis skrattar till och berättar att Arriége var den första franska region som fick kvinnlig rösträtt.

Jean-Luis visslar till. Hästarna lystrar. Klipp-iti-klapp, hela hjorden galopperar oss tillmötes. Så får vi då se dem på nära håll. De som var vår egentliga anledning till besöket på Haras Picard du Sant, den för Pyrenéerna typiska hästrasen Meréns. En ras som för bara tjugo år sedan riskerade total utrotning. Meréns är dessutom den hästras som anses ligga den europeiska urhästen närmast. Man har funnit avbilder av hästarna och deras karaktäristiska drag i grottor som tros vara över 20 000 år gamla. Tack vare personer som Jean-Louis och hans idoga arbetsinsatser finns det idag över fyrahundra uppfödare bara i Arriége. Jean-Louis själv har idag totalt femtio hästar. Det stora flertalet av hästbeståndet är dock under denna tid på året på sommarbete högt uppe i de pyreneiska bergen drygt sextio km från gården. De femton ston som nu kommer emot oss har ”mammaledigt” på frodiga beten i närheten av gården så länge fölen är små.

Likheten mellan Jean-Louis och hans hästar blir mer än slående när vi ser hur de samlas runt honom för att hälsa. Det är inte bara den praktfulla hårmanen de har gemensamt. Han presenterar var och en med namn och berättar ömt och stolt om deras karaktärer. Kärleksfullt kramar han dem, viskar något i deras öron, brottas lekfullt med dem, lyfter på ben och hovar. Allt i syfte att skapa en förtroendefull relation mellan djur och människa vilken skall komma att följa hästen genom livet. Den mjuka dialogen och det vänliga handlaget får mig att fundera över att det faktiskt är första gången fått klara bevis för att det verkligen finns människor som kan tala med hästar. Meréns-hästen är en blåsvart, rustik och mycket mångsidig häst. Förr i tiden användes den mest som arbetshäst. Idag nyttjar man den mestadels som ridhäst tack vare sitt lugna temperament och inbyggda sinne för att på bästa sätt ta sig fram i terrängen. Jean-Luis tillägger att tack vare sitt tålamod och dess säkerhet ”på foten”, klarar den alla miljöer och alla personer. Ett barn kan med lätthet rida den samtidigt som den tvekar inte för en hård ritt och besvärlig bergsterräng.

Merénshästarna går ute året runt. De trivs bättre ute i naturen med årstidernas växlingar än instängdheten i en stallbox. De är alla födda ute i det fria. Jean-Louis, mamma Colette och arbetarna på gården spenderar minst fyra timmar varje dag med hästarna ute i naturen, oavsett om det regnar, snöar eller om solen skiner. Det gör att hästarna blir vana vid mänskliga dofter,rörelser och beteenden.

Varje vår, den första veckan i juni, går man tillsammans med trakten alla uppfödare till fots med de hästar som inte skall föla under sommaren över 60 km upp i bergen till sommarbetet. Det tar tre dagar och är numera anledning till stora festligheter som lockar besökare och deltagare från när och fjärran. Under dessa dagar ringlar en lång svart orm av ”Ariéges svarta prinsessor”, som hästarna kallas för, fram på vägar, genom byar, på stigar och genom skogsdungar. Det är inte bara hästar som förs till sommarbete i bergen. Här ser vi även kor, får och getter i en salig röra. Detta är egentligen en väldigt gammal tradition, men år 2000 beslöt man att göra detta till en officiell festlighet under dagarna tre. Aktiviteten som heter ”Fête de la Transhumance” är egentligen en gammal sed, återupplivat igen för att hålla en gamla traditionen vid liv. Sedan 1960 talet början har det varit förbjudet att passera med djuren genom byarna. Tack vare en ändring i den kommunala lagstiftningen har numera har även politikerna insett vilken dragningskraft vandringen har på turismen och därigenom det välbehövliga tillskottet av klirr i traktens kassor. Så åter hörs nu trampet av hovar igen genom byar och sovande landsortsstäder. Människor vallfärdar för att deltaga. I år drog man över 10 000 personer till Ariége. En av initiativtagarna till ”Fête de Transhumance” är Jean-Louis och det är han stolt över. Personer som bor på hans B&B får delta. En förutsättning är dock att man måste vara med alla tre dagarna och gå alla de 60 km.

Vi tror på ett aktivt deltagande. De personer som vill vara med får också arbeta under vandringen. Å andra sidan blir gemenskapen enorm. Vi vandrar, driver djuren, äter och dricker och sover tillsammans. Det är en tuff vandring, men ett absolut minne för livet.

När de tre dagarna är till ända når man så till slut berget. På ca 2000 meters höjd släpper man hästarna fria att under fyra månader få leva i sin naturliga omgivning. Varje hjord släpps inom sitt område vilket begränsas av bergens naturliga gränser och där stannar de. - De stannar där det finns mat och bergen erbjuder åtskilligt av den varan. Dessutom hjälper hästarna till att hålla bergen rena. Det enda vi emellanåt bekymrar oss för är björnar. De river både får, getter och hästar och det finns gott om björnar i de pyreneiska bergen.

Väl tillbaka på gården får vi möta mamma Colette, 74. I trettio år har hon drivit gården och dess hästuppfödning. När Jean-Louis kom tillbaka hem hade hon 15 hästar så i alla avseenden har verksamheten utökats. Lite vårdslöst skulle man kunna säga att hon lite på avstånd ser ut som en tunn liten gumma på en och sextio, och av åren lite stel i steget. Man noterar att iakttagelsen inte kunde vara mer fel när hon nu står framför en. Ögonen är mörka, rena, ärliga och utstrålar en kraftfullhet som bara kan komma från någon som trivs med sitt liv och de erfarenheter det givit. Vi ser omedelbart var Jean-Louis fått sina egna ifrån. Vi ser hennes grova händer och ser hur valkarna ligger som vackra kvitton på ärligt arbete. Du kan se i hennes nävar hur de strävat för torva och barn under ett långt liv. Vi tar en tur tillsammans ner i en hage där stoet Simone står. Hon går ensam och det märks att hon saknar sällskap för hon galopperar fram emot oss och trycker sin mule mot Colettes kind så fort vi har kommit in genom grinden. Hon skadades för några veckor sedan uppe i bergen, men har återhämtat sig förvånansvärt väl, säger Colette. Vi förstår att Colette har en stor del i tillfrisknandet, när vi ser kärleken i Colettes ögon och hennes ömma smekningar på hästens hals. Colette är självlärd. Kärleken till hästarna har gett henne den kunskap och erfarenhet hon har behövt. Framför våra ögon ser vi ömsesidig ömhet som talar om för oss att detta är människor som bedriver en affärsverksamhet som inte sker enbart på människans villkor utan lika mycket på djurens. Än idag gråter Colette varje gång en av hennes unghästar säljs.

- Det är ju som att skiljas från sina barn, säger hon med gråten i halsen. Detta är Jean-Louis väl medveten om. Av de ca 80 förfrågningar han får varje år leder endast till ungefär tio sålda hästar. Den hjord av hästar han har idag tillåter inte en större försäljning. I tre år måste han behålla fölet innan det får säljas. Det finns strikta regler på hur hästen ska tränas och vad den ska kunna efter de tre åren.

- Jag är mycket noga med vem jag säljer till. Det är viktigt att hästen kommer till personer som älskar dem och att de placeras i en miljö och omgivning där de trivs. Englands premiärminister, Tony Blair, äger tre Meréns och jag kan bara hoppas att de trivs i den miljön, säger han med ett småleende och pliriga ögon.
Efter två dagar packar vi åter HD:n, vår järnhäst, för avfärd. Det är med sorg i hjärtat vi lämnar denna gudabenådade landsända. Mamma Colette, Jean-Louis och hans fru Christine står på vägen och vinkar när vi drar vidare. Det finns sannerligen platser man vill återvända till.

SLUT TEXT