I slutet av en kurva högt upp i de Aragoniska Pyrenéerna i närheten av byn Coll de Faradada står han plötsligt där mitt i vägen. Detta är en otillgänglig, karg plats med höga berg, branta raviner och forsande bäckar. För oss otroligt vackert, men för de flesta ett avbefolkningsområde med svåra sociala problem. Under de tidiga åren med general Franco vid makten och vid tiden för spanska inbördeskriget var Aragonien ett svårt härjat område. Vi förstår att framför oss, står en enslig skärv av de få människor som trots allt valt att stanna kvar.
Vi bromsar in HD:n för att inte köra rakt in i den skock av ca 200 får och getter som omger honom. Han tittar misstänksamt på oss med stora svartbruna ögon och hans skygghet är lika stor som djurens. Kepsen på huvudet är svart av åtskilliga tumavtryck, skjortan uppknäppt och något sliten. Ordentliga vandrarskor klär hans fötter och byxorna sitter skönt slitna. Han ler plötsligt och visar en tandrad som fått en tandläkare att ta fram miniräknaren.
Han heter Ramón och är fåraherde. Det är hans jobb och har så varit så länge han kan minnas. Ramón lever med fåren. Följer dem dit de går, leder dem dit han vill gå. I ränseln över axeln, gjord av ett konstlöst hopsytt fårskinn, samlar han på den föda naturen erbjuder. Vatten får han i överflöd från de klara källorna vilka springer fram direkt ur berget.
Han går med en stav i ena handen och en syrinxpipa a i den andra. Han har en blåsvart skäggbotten, sorgsna ögon och svagt insjunkna kinder. Han rökte konstlöst handrullade cigaretter av svart tobak. Säcken av fårskinn han bär över ena axeln innehåller en bit bröd, några lökar och en flaska med vin av okänd härkomst. Han går med uttryck av tidlös värdighet och sorglös frid. Verkligheten är bondsk och luktar svett, inte den nutida lukten av framstressad ångestsvett utan en mer ärlig och av hårt arbete tillkommen odör.
Han har aldrig blivit övertygad om att det skulle vara eftersträvansvärt att vara förmögen och baktung av materiella värden. Att förbättra hans levnadsstandard enligt våra mått mätt är omöjligt. Den socialekonom är inte född som skulle kunna utöka hans medvetna behov. Han är ett med klimatet, med solen, druvan, fikonet, löken och bergen. Han är fyratusen år gammal och hans åsikt i politiken är den, att Gud styr världen, om än outgrundligt, fullkomligt oberoende av alla regeringar på jorden.
Han blir förfärad när vi frågar om vi får fotografera honom. Han svarar att han är så ful att kameran kommer att gå sönder om vi försöker fånga en glimt av honom. Ta en bild på fåren istället säger han. De är betydligt vackrare.
När vi insisterar springer han iväg i en låtsasmanöver för att ta hand om ett par smitande får. Till slut får vi honom på bild och han skakar överseende på huvudet åt våra krumbukter för att få honom att stå stilla. Det är inte lönt att tala med honom om artiklar om intressanta personligheter och våra försök att förklara andra människors intresse av att läsa om hans liv, avfärdar han med en gest med staven. Han ser inte livet på det sättet. Våra vedermödor har han inte mycket till övers för. Hans dagar går åt till att överleva med fåren, läsa himlens, molnens, bergens och hela den storslagna naturens skiftningar.
Efter ett tag förstår han att vi inte utgör ett hot mot vare sig hans liv eller hans sätt att leva. Han tar upp en brödbit, en bit hård ost och en flaska med vin ur sin ränsel och bjuder oss att sitta ned mitt i fårhjorden. Att tacka nej vore en skymf mot hans gästfrihet och tillsammans sitter vi där och avnjuter en av de bästa luncher vi haft. Brödet har aldrig smakat bättre, vinet direkt ur flaskan har en arom och en smak som får gomseglet att öppna sig som en spinnaker av vällust. Trots alla försök med vinprovaraftnar, har vi aldrig smakat något godare. Kanske har tillfället, omgivningen och sällskapet en stor del i det.
Vi talar en stund om hans liv och han låter oss förstå att fåraherde har han varit i hela sitt liv. Han säger det inte utan en stor del av stolthet i rösten. Ramón var ett typiskt mellanbarn i en stor familj och som sådan tvungen att ta en stor del av ansvaret. Pappa tvingade honom redan i femårsåldern att hjälpa grannen med att vakta hans får. Ramón kommer ihåg dagar då han smög sig hemåt bara för att få en skymt av sin mamma hängandes tvätt. Han vågade inte ge sig tillkänna av rädsla för pappas ilska över att han hade lämnat sitt arbete. De få pengar han tjänade betalade grannen direkt till hans föräldrar. Ramón själv fick mat och dricka. Det var allt. Så började hans liv och så har han levt det sedan dess.
I alla tider har fåren varit hans bästa vänner och följeslagare genom livet.
- På dem kan jag lita, säger han och tittar ömt på skocken som tryggt lagt sig ner i en cirkel runt oss.
Vi sitter vid kanten av vägen i ett landskap som präglas av karga, vilda berg fulla av taggiga buskar, men vi vet också att bakom nästa kurva finns djupa raviner med en prunkande grönska i ett nästan subtropiskt klimat. På sommaren lever Ramón på naturens överflöd. Han har lärt sig att hitta det som går att äta i naturen, och det är åtskilligt. Plötsligt tar han upp en lök och äter det som ett äpple. Jag känner hur det drar i munnen, och jag måste tacka nej när han erbjuder mig en.
Då och då vandrar han motvilligt till närmsta by för att införskaffa livets nödtorft såsom bröd, vin och en del andra basförnödenheter. Han tycker inte om människor eller den civilisation vi andra lever i. Åt oss, våra kameror och konstiga frågar skakar han bara på huvudet med ett leende och tittar upp mot det himlens tak han lever under. På vintern när bergen är täckta av metervis snö, vandrar han mellan de små bergshyddor som finns i området. Där får han skydd mot kyla och iskalla vindar. Hyddorna har en träbrits och en öppen spis, det är allt.
När Ramón reser sig för att gå, ställer sig fåren omedelbart upp. Hans hund samlar samman flocken och alla är beredda att vandra vidare mot nya marker. Ramón vet var det finns nytt friskt bete för djuren. Han har varit där förr. Vi tackar, tar i hand och tar farväl. Han ler sitt tandlösa leende och i hans ögon ser vi att han tycker synd om oss som snart ska återse civilisationen.
No comments:
Post a Comment